Jag hade rutan uppe, jag var på väg att skriva till dig men jag gjorde det aldrig. Jag intalar mig själv så mycket jag kan att det inte skulle göra någon nytta ändå. Jag tror inte du vill prata med mig. Jag tror du mår bättre av att jag inte skriver till dig. Jag börjar nästan tro att du redan har gått vidare och letar efter någon som kan ta platsen i ditt hjärta, platsen som en gång tillhörde mig. Även om jag aldrig kommer glömma dig hoppas jag att jag inte kommer ångra mitt beslut. Jag är ganska säker på att jag inte kommer att göra det, jag vet innerst inne att det är bättre såhär. Att jag sedan vill prata med dig och skriva till dig egentligen tyder bara på hur mycket jag fortfarande bryr mig om dig. Jag vill bara ditt bästa. Jag hoppas att du är lycklig och om du har träffat någon ny hoppas jag att hon förtjänar dig. Ta inte någon bara för att fylla tomrummet. 

Ikväll är absolut ingen bra kväll. Fy helvete vad jag saknar dig även om jag inte vill. Min hjärna vill få mig att tänka som om det vore något att längta tillbaka till även om sanningen inte alls ser ut så egentligen.. Fan fan fan. Jag önskar jag fick prata med dig. 

Jag drömde om dig inatt. Jag drömde att allt var som det var innan, men vi var bara goda vänner, det var ingen kärlek inblandad. Vi pratade som om vi känt varandra hela livet, som om vi var bästa vänner och ingenting skulle få ändra på det. Jag saknar verkligen att få prata med dig ibland, helt utan obligationer och förpliktelser. Helt utan att det ska kännas konstigt på grund av vårt förflutna. Jag är rädd att det aldrig kommer att bli så, jag kommer aldrig att få prata med dig på det sättet igen. Jag kommer aldrig kunna dela mina känslor och tankar med den enda personen som kände mig från insidan och ut, och dessutom accepterade mig precis som jag var. Jag är fortfarande korkad nog att jag kollar vad du skriver, båda till andra och "till dig själv". Jag blir oftast arg och förvirrad över det du skriver men jag kan inte hålla mig, det har blivit som en vana att alltid kolla minst en gång om dagen. Jag vill ju veta vad du sysslar med och när du inte pratar med mig är det det enda sättet även om det gör så otroligt ont ibland. Imorse var en sån tid, när det gjorde riktigt ont. För jag förstod inte vad du skrev om och det förvirrade mig och sårade mig. Du skällde på mig för att jag "hittade nytt" tidigt, även om det då var på skämt, och sen gör du precis likadant fast värre. Jag måste verkligen sluta kolla upp vad du gör, jag kommer gå sönder.. 

 

Jag är varm inombords. Jag ler. Jag blundar och allt jag ser är dina ögon som ser tillbaka på mig, du ler också. Det är allt så väldigt nytt men ack så spännande. Jag längtar efter att få träffa dig igen. Jag trivdes i din närhet och det kändes inte fel på något sätt, även om jag var väldigt nervös innan du kom och hämtade mig. Jag har lärt mig att aldrig förvänta mig något, eftersom man därför aldrig blir besviken men jag får en känsla av att den du är inte är en lögn. Jag hoppas innerligt att jag har rätt den här gången. Allt man kan göra är att hoppas. 

 

 

Jag har varit ute varje helg nu ett tag och jag älskar det. Denna helgen kom jag hem klockan sex på morgonen i fredags (lördags) och inatt var vi hemma vid tre, halv fyra ungefär. Jag har träffat så många nya, härliga människor och druckit mer än jag gjort under hela min livstid. Jag ångrar djupt att jag inte började med det här tidigare, att jag lät honom hålla mig borta. Det är en sån häftig känsla att vara fullständigt anonym och prata med folk som om man känt dem hela livet. Även om jag börjar känna de som är ute samtidigt som jag finns det fortfarande ett visst mysterium i det hela, en busig känsla helt enkelt. Jag förlorar inte så mycket pengar heller eftersom jag oftast blir bjuden, som den tös jag är. Det finns tydligen fördelar med att vara av det kvinnliga könet ändå. Nackdelen med att ligga på topp så här länge är att man blir så otroligt sliten efteråt. Mina matvanor är väldigt dåliga också, min mamma hade skrikit åt mig om hon fick veta att jag bara äter en gång om dagen i princip och någon fyllemat mitt i natten. Det är något jag måste bli bättre på om jag ska leva såhär. Oavsett vad, jag älskar mitt liv! 

Egentligen är det inte så svårt att leva utan dig, det är bara på kvällarna som tankarna sätter igång. Jag råkade se dig när jag gick igenom mina studentbilder och en våg av saknad sköljde över mig. Jag saknar inte vad vi hade men jag saknar dig som person, du var min bästa vän under en så lång tid. Det finns ingen annan som vet så mycket om mig som du gjorde och gör men nu är allt det borta. Vi pratade varje dag i över två år och nu är det som om vi är framlingar. Det är rent åt helvete egentligen, hur så mycket tid bara har kastats bort. Hur vi förgäves försöker glömma vad vi hade och vad vi gick igenom, hur vi tvingar oss själva att inte tänka på varandra. Jag har aldrig behövt gå igenom något liknande förut så jag vet inte hur jag ska agera eller bete mig. Mitt hjärta skriker efter att få veta vad du gör, vad du tänker på och hur du mår men hjärnan tvingar mig att hålla tyst. Jag har varit ute och gått flera gånger, och speciellt de gångerna jag varit påväg till pappa eller varit på Ica stannar jag och kollar mot ert hus. Jag vill gå dit men jag vet att det är fel. Jag vet att det bara är tomheten i hjärtat som talar, det är inte vad jag egentligen vill och om jag verkligen skulle ha gjort det hade jag förmodligen ångrat mig efteråt. Jag hade velat vara din vän, det hade rätat upp hela min verklighet. Jag hade sluppit tvinga mig själv att inte tänka på dig och jag hade inte behövt vara nervös över att kanske träffa dig någonstans, ovetande om vad jag skulle säga till dig eller om jag ens skulle säga något över huvudtaget.

 

 

 

Sitter i skogen i skrivande stund och filosoferar, njuter av livet och tar en möjlighet att koppla av för mig själv. Jag har gått förbi de här bänkarna många gånger förut men aldrig tagit mig tiden att sätta mig ner här och bara låta omgivningen sluka mig. Här är helt tyst förutom porlandet av strömmarna i vattnet och ett och annat fågelkvitter. Jag tror att jag och den här bänken kommer att bli väldigt goda vänner. Min helg bestod av jobb, festade och alldeles för lite sömn. En perfekt helg med andra ord ur mitt perspektiv. Att få chansen att träffa så många nya människor är något jag ångrar att jag uteslutit ur mitt liv i det förflutna. Man känner verkligen av att det är något som fattas i livet när man inte längre har en speciell person som alltid finns där och fyller ut tomrummet. Jag är glad att jag har lyckats ta mig ut ur bubblan iallafall och att jag vågar ta kontakt med andra människor. I början var jag rädd att jag skulle fastna i lägenheten, att jag inte skulle ha en anledning att gå utanför dörren. Jag sätter mig själv i första hand nu, istället för att låta andras behov vara viktigare än mina egna. Många killar har försökt ta din plats men ingen har riktigt lyckats. Jag tror inte mitt hjärta har släppt dig helt och därför låter de ingen annan komma nära inpå riktigt än. Men, jag njuter verkligen av uppmärksamheten. Att så många skulle vara intresserade av mig hade jag aldrig ens kunnat fantisera om. Det fanns inte en chans att jag skulle vara en av de populära tjejerna. Det har visat sig vara tvärtom. 

 

Mitt liv börjar räta upp sig igen. Jag har träffat många nya människor och har fått många att prata med under dagarna. Det hjälper mig att inte tänka på dig, på oss och hur det har varit och hur det skulle kunnat bli. Jag saknar inte dig men jag saknar den närhet jag fick av dig. Jag saknar att kunna lita på en person som jag litade på dig. På grund av hur det blev tror jag att jag kommer att ha svårt att lita på någon på samma sätt igen men jag ska göra mitt allra bästa. Jag är inte riktigt redo än. Jag njuter av att vara för mig själv och träffa och prata med vem jag vill. Jag har till och med varit ute några gånger. Jag älskar mitt liv igen, mitt jobb, människorna som finns där vid min sida. Allt kommer att bli bra igen. 

Idag är du i Sverige igen. Jag ler lite för mig själv när jag tänker på dig, även om vi nästan precis har träffats. Jag känner mig speciell när jag är med dig, det känns som om jag är värd någonting för dig. Jag skaffade mig ett medlemskap på en socialiseringssida för någon vecka sedan där det finns en funktion som innebär att man ser en sammanfattning av en person med deras intressen, var de bor, hur gamla de är och hur de ser ut, därefter väljer man ifall man skulle kunna tänka sig att träffa den här personen eller inte. På mindre än två veckor har 285 män kryssat i att de skulle kunna tänka sig att träffa mig. Tvåhundraåttiofem stycken olika killar, många av dom boende i närheten av mig. Jag blev helt chockad. Det fanns inte i min värld att så många eller ena någon skulle intressera sig av mig på det sättet. Jag trodde inte det skulle finnas någon annan som kunde tycka om mig på sättet jag trodde Han tyckte om mig på. Jag får flera meddelanden varje dag och jag njuter av uppmärksamheten till fullo. Jag har inte varit såhär lycklig och trygg i mig själv på väldigt länge. Jag är glad över valet jag gjorde, valet jag gjorde när jag valde att utesluta Honom från mitt liv. Det kommer bli mycket bättre snart och på  onsdag får jag träffa det lilla ljuset som börjar uppenbara sig i mitt liv igen, jag längtar! 

Jag såg dig häromdagen. Du vinkade på mig precis som om ingenting hade hänt, och jag, chockad som jag var, vinkade tillbaka. Tankarna snurrade och det sved kanske hårt i bröstet. Jag ville veta vad du gjorde, hur du mådde. Jag behövde svar till varför det sved i mig trots att jag egentligen inte ville ha någonting med dig att göra. Jag tog kontakt med dig men genast därefter ångrade jag vad jag hade gjort. Jag ville inte prata med dig. När du sen svarade mig kändes det kallt och ovant. Jag kände inte en känsla i kroppen när ditt namn dök upp på skärmen. Jag kände inget pirrande, inget sug i magen och ingen svidande känsla som jag känt förut. Det var då jag visste. Jag visste att jag inte längre var fast hos dig. Jag hade slitit mig loss och var inte längre i ditt förvar. Jag var inte längre din slav, jag var mentalt fri. 

Jag vet att Han inte var min första kärlek, men för enkelhetens skull är det så jag beskriver det för andra. Det är inte värt besväret att försöka förklara att min första kärlek var en man från ett annat land, som jag bara hade träffat en gång. Trots att vi pratat varje dag i flera år finner den alldagliga människan det svårt att förstå varför jag utvecklade sådana känslor för honom. Han med stort H dök upp i mitt liv för ungefär två och ett halvt år sedan. Vi träffades på nätet och träffades fysiskt för första gången klockan tre på natten en februarinatt. Jag föll för honom, hårdare än jag någonsin hade kunnat ana. Han var blyg, tillbakadragen och allmänt socialt obekväm. Jag blev kär i varenda del av honom. Jag gav upp hela mitt liv för honom för jag såg ingenting annat. Jag ville spendera varenda vaken sekund vid hans sida. Jag gav upp vänner, mitt liv och min frihet. Jag gick med på ständig övervakning och utfrysning från den riktiga världen. Du trodde inte på sociala kontakter, du var inte intresserad av att skaffa nya vänner och du ville inte hitta på något. Jag trodde på dig i början, att det skulle förändras och bli bättre. Jag trodde på att vi skulle kunna leva ett liv tillsammans. Jag trodde på dig när du sa till mig att vi skulle uppfylla min största dröm vilket var att resa utomlands med mannen jag älskade. Du ljög för mig. Du ljög mig rakt upp i ansiktet och ingenting förändrades. Du bröt ner mig sakta men säkert eftersom du visste att jag inte kunde lämna dig. Du hade tagit ifrån mig mina vänner, jag var helt ensam och jag var inte stark nog att stå på egna ben. Du utnyttjade min snällhet och flyttade in i min lägenhet när jag flyttade hemifrån. Jag gick i gymnasiet, hade två jobb och jag försörjde dig, din lata jävel. Du hade ett skolarbete att göra, ett skolarbete som knappt tog upp hälften av hur lång tid en vanlig arbetsdag skulle vara. Du sov hela dagen och klagade sedan på kvällen att jag inte kunde hålla mig vaken längre. Jag jobbade på helger och vardagskvällar för att vi skulle kunna ha det livet jag drömt om så länge. Jag ville vara sambo och jag skulle gjort allting för att få det att fungera. Det var när du började klaga som det brast för mig. Du klagade på maten jag köpte, valet av möbler jag ville ha, mina arbetstider och till och med hur jag talade med andra människor. Jag fick inte ta kontakt med nytt folk och defintivt inte om personen i fråga var av det motsatta könet. Du skällde ut mig, förudmjukade mig och fick mig att gråta, ibland flera gånger om dagen. Jag avgudade dig och du utnyttjade mig. Du gjorde ingenting för mig. Du satt vid din dator hela dagen, du gjorde inget i lägenheten och blev arg när jag föreslog att du skulle göra något av nytta. Det var det minsta du kunde göra eftersom jag betalade ALLT, ditt oförskämda svin. Jag är glad att jag lyckades ta mig ur vårt hemska förhållande. Jag är glad att jag inte längre är fast i dina kedjor. Det var på grund av en man jag kunde släppa taget om dig och jag hoppas du får reda på det någon gång och jag hoppas att det kommer att svida lika hårt som det sved i mig varje gång jag kände mig ouppskattad utav dig. Han pratade med mig, fick mig att inse hur idiotisk jag var som stannade med dig. Jag berättade hela historien för honom och han ville bokstavligen slå sönder dig för hur du hade betett dig mot mig. Det var inte förrän då det ljusnade för mig, det var inte förrän då jag insåg att jag var fast i ett ohälsosamt förhållande.

Mitt förflutna består till stor del av intensivt datorspelande. Jag träffade många människor under denna tiden, många som jag sent kommer att glömma. Många som lämnade djupa fotspår i mitt hjärta. Det finns inte många som kan förstå det band som utvecklas mellan personer som aldrig träffats och som bara kan kommunicera via datorn eller telefonen. Dessa personer jag träffade på nätet spenderade jag den största delen av min vakna tid med. Vi utvecklade vänskaper som inte går att jämföra med en fysisk relation. På grund av avstånden och tryggheten av att kunna gömma sig bakom en skärm var det mycket lättare att verkligen öppna upp sig själv och tala om sina innersta tankar och känslor. Jag lärde känna många fantastiska människor under den här tiden, människor som jag djupt ångrar att jag tappat kontakten med. Människor som jag förr pratat med dag ut och dag in, som nu är som främlingar för mig. Tom hette en person som satte ett extra djupt fotspår i mitt hjärta. Tom var äldre än mig, mystisk och väldigt sårbar. Jag kände en dragningskraft till honom och ett behov att ta hand om honom. Vi utvecklade en relation som inte går att beskriva med ord. Ibland kunde vi prata i telefon i fjorton timmar i sträck samtidigt som vi satt och spelade. Idag har vi ingen kontakt. Efter ett bråk bröt vi helt och jag har inte hört av honom sen dess. Jag har lyckats följa hans liv lite grann, av ren nyfikenhet. Idag har den sårbara tonåringen som jag träffade för flera år sedan en son. Han har ett jobb, en lägenhet, en sambo, ett liv. Det är helt ofattbart vad som kan förändras på bara några år och hur snabbt man kan glida ifrån en person som man förut hade daglig kontakt med under en väldigt, väldigt lång tid. Jag har aldrig riktigt känt samma närhet till någon annan än vad jag gjorde med dem jag träffade under den perioden i mitt liv, det går inte att beskriva. Jag saknar er vänskap. Jag saknar tilliten och öppenheten. Jag hoppas att någon snart kan bevisa för mig att denna närhet går att uppbringa i det verkliga livet också.

Jag är en drömmare. Jag drömmer ofta om framtiden, hur jag vill att den ska se ut och hur jag vill att min tid ska spenderas. Jag fantiserar om vad som kommer att hända, vem som kommer att stå vid min sida och vad jag ska sysselsätta mig med. Jag drömmer om den där speciella mannen. Jag drömmer om att få arbeta med något jag brinner för. Jag drömmer om att få vara fullständigt lycklig. Jag har drömt om specifika personer, personer som har tilldelats en extra stor plats i mitt hjärta. Personer som för mig nu är främlingar. Min första kärlek var en man från ett annat land. Jag vågade inte berätta om min kärlek för någon annan eftersom det inte ansågs vara normalt att känna sådana känslor för någon man aldrig träffat. Jag stod vid den här mannens sida i nästan två år, av och till, även om de enda sättet vi kunde kommunicera på var via datorn och telefonen. Jag var förälskad i den här mannen. Han kände mig bättre än jag kände mig själv och accepterade mig precis som jag var. Han förlät alla mina många misstag trots att de flesta inte förtjänade att bli förlätna. Han stod upp för mig när det behövdes och gav mig andrum när jag bad om det. Han var mannen i mitt liv och jag kunde inte tänka mig ett liv med någon annan vid min sida än honom. Jag träffade honom en gång. Jag åkte till London och vi sågs under en dag, en dag jag aldrig kommer att glömma. Det mesta förändras när vi skiljdes åt. Trots en perfekt dag kunde vi inte gå tillbaka till var vi var förrut. Vi ville ha mer. Jag ville ha mer. Lågan släcktes och vi gled sakta isär trots flera försök att lappa ihop relationen igen. Vi drömde om varandra men det fanns ingen styrka kvar efter allt intensivt kämpande. Vi orkade inte mer. Idag är du förlovad med en vacker kvinna och ska snart gifta dig med henne. Jag är otroligt glad för din skull. Jag saknar vårt band men jag ångrar inte valet jag gjorde. Det är bättre såhär och jag önskar dig all lycka i världen, M.

Jag ser dina desperata försök att få andra att prata med dig. Jag ser hur du tar kontakt med dom och nästan ber om deras uppmärksamhet. Gränsen gick när jag såg dig skriva till en fjortonårig tjej. Har du inga krav över huvudtaget? Jag blir arg på ditt beteende även om jag inte borde bry mig. Jag blir arg på din desperation och din otålighet och ditt sätt att försöka kommunicera med andra människor. Jag skrattar åt dig, jag har inget att må dåligt över. Jag vet att allting är ditt fel och att jag inte behöver må dåligt eller rynka pannan över vad du gör, men det är svårt att låta bli. Det är svårt att släppa kontrollen. 

Jag har gjort något som jag vet skulle såra dig om du fick reda på det. Jag har gjort något som kändes fantastiskt bra, något som fick det att pirra i magen och lyfta mig ovanför molnen. I efterhand tänkte jag på dig. Jag tänkte på hur du skulle reagera och genast kände jag mig skamsen. Jag vill inte känna något som involverar dig. Jag vill inte ha dig i mina tankar och jag vill inte anpassa mina känslor efter dig längre. Jag tänker inte ta kontakt med dig, att skriva är det enda sättet att tala ut om mina tankar utan att någon får reda på dem. Jag vill inte känna behovet att få dig att må bra. Det var en uppgift jag tog åt mig helhjärtat förr, helhjärtat och villkorslöst. Jag visste att du inte förtjänade min kärlek men jag gjorde det ändå. Jag förväntade mig inget tillbaka, och inte fick jag något heller. Jag fick ingen uppskattning, ingen kärlek, ingen glädje. Du var min livslånga syssla, en syssla jag delgav mig själv för två och ett halvt år sedan. Jag svor att hålla mig till sysslan resten av mitt liv. Du var mitt liv. Jag såg ingen annan och åsidosatte allt och alla som försökte komma nära mig. Jag var blind. Jag trodde på dig och du svek mig. Aldrig mer kommer jag att lita på en person som jag litade på dig. 

Jag visste att du skulle orsaka problem när jag träffade dig för första gången. Du slukade mig med en historia du trodde skulle skrämma bort mig men jag har aldrig drunknat så snabbt i hela mitt liv. Varje dag bevisar du för mig hur verkligheten egentligen ska se ut, i vilken lögn jag levt i under en så lång tid. Jag är rädd att jag kommer vara den som står ensam kvar, trampad på och bortkastad. Det är svårt att lämna ut sig själv oavsett hur lätt man vill att det ska vara. Jag är rädd, jag erkänner, jag är fullständigt livrädd - samtidigt är den här känslan den bästa jag känt på väldigt väldigt länge. Jag känner mig vild, okontrollerad och fullständigt världsdominerande. Jag hoppas att jag inte kommer vakna upp och inse att allt bara var en dröm. Livrädd, tillfredställd men otroligt tveksam. 

Jag vill inte bry mig. Jag vill inte tänka och påminnas om dig. Jag önskar att du inte bodde så nära. Jag är rädd varje gång jag går utanför dörren att du ska vara där. Ibland tror jag att du förföljer mig. Jag har sett dig en gång men jag backade och gömde mig. Även om jag har lämnat dig känner jag mig kontrollerad och övervakad. Tankarna dyker upp när jag är för mig själv. Ibland när jag är utomhus önskar jag att du hade sett mig, jag önskar att du hade fått se hur lycklig jag är utan dig. Jag önskar du fick se mig med dom som gör mig lycklig. Det är inte du, det har inte varit du på väldigt väldigt länge. Jag har varit fullständigt ensam fram tills nu. Jag hoppas det är verklighet och inte bara en dröm. 

Det är jobbigast när jag är ensam. Kontrollbehovet tar över och jag vill veta vad du gör. Jag låter mig själv ödsla tid, tankar och känslor på någon som inte längre existerar i mitt liv. Någon som gjorde mig olycklig, någon som gjorde mig ledsen och frustrerad. Någon som tog mig för givet och utnyttjade min godhet för att själv må bättre och få sin vilja igenom. Jag vet vad du gör och jag vet vad du försöker göra. Jag tänker inte kontakta dig, den här gången kommer det vara jag som vinner. Jag kommer få min vilja igenom och jag kommer få leva mitt eget liv utan smärtsamma kommentarer och tyglar som höll mig fast hos dig. Jag vet att jag överlever utan dig nu och jag ska definitivt bevisa att jag klarar av det också. Du är inte den personen jag prioriterade allra högst längre. Du är ingenting för mig och jag behöver inte dig i mitt liv. 

Jag släppte taget och förlorade kontrollen. Jag älskade varje ögonblick av denna mystiska upplevelse. Aldrig förr hade jag känt mig så levande, så passionerad och så omedveten om vad jag gjorde. Jag njöt av att inte veta vad som skulle hända. Jag njöt av att inte vara fastspänd, övervakad och kontrollerad. Jag njöt av att leva utanför ramen om vad som för mig brukade vara normalt. Jag njöt av att inte behöva tänka på skyddsvästen när jag gick utanför dörren. Jag fick en känsla av att det jag gjorde var emot reglerna, det fick inte hända. Jag bröt mot de ideal du skapat åt mig och fixerade mig vid min egen världsbild. En bild skapad utan dig, något som jag gjort helt själv. Äntligen fick jag möjligheten att göra något för min egen skull, utan att behöva tänka på konsekvenserna som kanske drabbade någon annan i min närhet. Jag lärde mig att leva. Jag lärde mig att leva på grund av att jag lät mig själv ta av mig skyddsvästen. Du kunde inte längre bestämma över mig. Cirklen är bruten och jag har blivit en starkare människa. 

Jag var fullständigt livrädd. Jag trodde inte på ett liv utan min skyddsväst. Du fanns och existerade på grund av att jag kände mig osäker. Min osäkerhet växte i dig och blev den personen jag var. Jag levde på min osäkerhet och litade på att du tog hand om verkligheten åt mig när jag inte ville ge den tiden den behövde för att växa, för att leva. Jag valde att ställa allt åt sidan för din skull. Jag prioriterade dig och vad du behövde framför allting annat. Jag gav upp mitt liv för din skull och förväntade mig inget tillbaka. Jag var beredd att göra vad som helst, vad det än var som krävdes för att tillfredställa dig och leva upp till dina standards och efter dina villkor. Jag blev din slav. Fullständigt kontrollerad och orubblig. Det var inte förrän jag släppte kontrollen som jag hittade tillbaka till mig själv. Det är på grund av dig jag mår så bra som jag gör just nu i skrivande stund. Du förstörde mig, du brände min själ och plockade sönder mitt medvetande, bit för bit. När jag bröt mig loss lämnade du mig med de tusen bitar som skulle föreställa mig. Uppbyggningen har börjat men är långt ifrån avslutat. Jag släppte kontrollen. Jag blev fri.