Jag vet att Han inte var min första kärlek, men för enkelhetens skull är det så jag beskriver det för andra. Det är inte värt besväret att försöka förklara att min första kärlek var en man från ett annat land, som jag bara hade träffat en gång. Trots att vi pratat varje dag i flera år finner den alldagliga människan det svårt att förstå varför jag utvecklade sådana känslor för honom. Han med stort H dök upp i mitt liv för ungefär två och ett halvt år sedan. Vi träffades på nätet och träffades fysiskt för första gången klockan tre på natten en februarinatt. Jag föll för honom, hårdare än jag någonsin hade kunnat ana. Han var blyg, tillbakadragen och allmänt socialt obekväm. Jag blev kär i varenda del av honom. Jag gav upp hela mitt liv för honom för jag såg ingenting annat. Jag ville spendera varenda vaken sekund vid hans sida. Jag gav upp vänner, mitt liv och min frihet. Jag gick med på ständig övervakning och utfrysning från den riktiga världen. Du trodde inte på sociala kontakter, du var inte intresserad av att skaffa nya vänner och du ville inte hitta på något. Jag trodde på dig i början, att det skulle förändras och bli bättre. Jag trodde på att vi skulle kunna leva ett liv tillsammans. Jag trodde på dig när du sa till mig att vi skulle uppfylla min största dröm vilket var att resa utomlands med mannen jag älskade. Du ljög för mig. Du ljög mig rakt upp i ansiktet och ingenting förändrades. Du bröt ner mig sakta men säkert eftersom du visste att jag inte kunde lämna dig. Du hade tagit ifrån mig mina vänner, jag var helt ensam och jag var inte stark nog att stå på egna ben. Du utnyttjade min snällhet och flyttade in i min lägenhet när jag flyttade hemifrån. Jag gick i gymnasiet, hade två jobb och jag försörjde dig, din lata jävel. Du hade ett skolarbete att göra, ett skolarbete som knappt tog upp hälften av hur lång tid en vanlig arbetsdag skulle vara. Du sov hela dagen och klagade sedan på kvällen att jag inte kunde hålla mig vaken längre. Jag jobbade på helger och vardagskvällar för att vi skulle kunna ha det livet jag drömt om så länge. Jag ville vara sambo och jag skulle gjort allting för att få det att fungera. Det var när du började klaga som det brast för mig. Du klagade på maten jag köpte, valet av möbler jag ville ha, mina arbetstider och till och med hur jag talade med andra människor. Jag fick inte ta kontakt med nytt folk och defintivt inte om personen i fråga var av det motsatta könet. Du skällde ut mig, förudmjukade mig och fick mig att gråta, ibland flera gånger om dagen. Jag avgudade dig och du utnyttjade mig. Du gjorde ingenting för mig. Du satt vid din dator hela dagen, du gjorde inget i lägenheten och blev arg när jag föreslog att du skulle göra något av nytta. Det var det minsta du kunde göra eftersom jag betalade ALLT, ditt oförskämda svin. Jag är glad att jag lyckades ta mig ur vårt hemska förhållande. Jag är glad att jag inte längre är fast i dina kedjor. Det var på grund av en man jag kunde släppa taget om dig och jag hoppas du får reda på det någon gång och jag hoppas att det kommer att svida lika hårt som det sved i mig varje gång jag kände mig ouppskattad utav dig. Han pratade med mig, fick mig att inse hur idiotisk jag var som stannade med dig. Jag berättade hela historien för honom och han ville bokstavligen slå sönder dig för hur du hade betett dig mot mig. Det var inte förrän då det ljusnade för mig, det var inte förrän då jag insåg att jag var fast i ett ohälsosamt förhållande.