Jag har inte riktigt fått grepp om mitt liv just nu. Allt är ganska upp och ner samtidigt som dagarna bara flyger förbi, alldeles för händelserika och tankegivande. Jag har nystat in mig ganska rejält denna gången, med inte en utan två olika.. Komponenter. Jag har visat det som jag lovade gömma undan ett tag, mina känslor. Jag vet varken ut eller in. Den ena komponenten är helt med på noterna, jag har berättat exakt hur jag vill ha det och att jag inte vill ha något seriöst, jag vill vara ensam. Komponent nummer två klarar jag inte av att säga nej till, på grund av vårt förflutna och min långvariga affektion för denna. Jag längtar, trånar och fantiserar om honom, alldeles för ofta. Jag är helt säker på att jag prioriterar min ensamhet men.. Det är något magiskt med denna man. Jag kan inte slita mig. Hopplös. Fullständigt hopplös. Jag kommer falla så hårt... 

Tänk vad snabbt en fantastisk dag kan bli den värsta på länge. En enda händelse och hela samvaron raserar. Imorse var jag med om en av de mest osjälviska, omtänksamma handlingarna jag någonsin fått uppleva. Det gjorde hela min dag, jag mådde riktigt bra och flög på moln hela dagen. Det var något jag hade kunnat gotta mig i hur länge som helst, bara tanken på det får mig att le för mig själv. Men, när den långa arbetsdagen äntligen tog slut väntades en efterlängtad middag med en av mina bästa vänner, mitt ex. Det var så skönt att sitta ner och bara kunna prata utan hämningar, så som det ska vara. Vi hade ju båda kommit överens om att vi inte ville förlora varandra och att vi verkligen skulle göra vårt bästa för att vara vänner. Middagen avklarad, och på turen tillbaka till bilarna stötte han kniven i ryggen på mig och vred om, hårt och flera gånger. Han ville inte prata med mig mer, han klarade inte av det. Jag såg min värld fallera, men försökte vara stark och känslokall. "Okej", sa jag, och kämpade mot tårarna. Några ord till växlades innan han försvann in i sin bil och jag i min. Jag rasade, gick sönder. Jag är inte okej. Jag är tom, ensam och arg. Jag trodde inte att jag skulle bry mig, tydligen trodde jag fel. Tack och lov har jag mina vänner denna gången men.. Fan!

Jag är hopplös, jag har verkligen insett det nu, men ändå så lycklig. Berusningen av en mans kropp intill min och ljudet av andfåddhet, hårt bultande hjärtan som slår ikapp och känslan av friktionen mellan hud och hud.. Jag är fast. Det behöver inte ens gå längre än till första bas eller andra bas, jag är verkligen fast. Jag är beroende av kroppslig närhet, en känsla av att tillfredsställa och att bli tillfredsställd. Jag känner mig skyldig, smutsig, besegrad men ack så lycklig. Linjen mellan fysiska känslor och emotionella känslor än mycket tunn, men balansgången är definitivt värd risken. Det går inte att förklara hur fysiskt kaptiv jag känner mig på grund av dessa begär, men jag skulle inte vilja påstå att jag bestrider dem. Jag vet att framtiden är väldigt oviss och med stor sannolikhet också ganska mörk, men dagen som är nu är ljus. Dagen som vi lever i just nu, det är den som räknas. 

Åh vad härligt det var att gå ut i lördags!! Längesen jag kände mig så fri och lycklig, så omhändertagen. Drack med måtta och kvällen blev fantastisk. Lyckades träffa några gamla vänner också vilket gjorde den ännu bättre, gammal vänskap ska man inte underskatta. Att blåsa liv i något gammalt kan vara så mycket värt det, så om man får chansen.. Ta den! Bara skriv! "Hej, jag vet att vi inte pratat på mer än ett år men har du lust att ses någon gång?" Ingen stor procenthalt av normalt funtade människor hade sagt nej på den frågan, så det är bara att testa. För mig funkar det och jag mår toppen! 

Jag älskar ensamma morgnar. Jag sov på soffan inatt, vaknade i gårdagens kläder och det första jag gör är att städa igenom -hela- köket. Det är en av de positiva sakerna med mig och att vara ensam, jag brukar få sånna oerhört tacksamma ryck på helgerna om jag inte gör något speciellt. Slagit mig ner på soffan nu en stund, mest för att jag förtjänar det efter en timmes intensiv städning, men snart hoppas jag på ett ytterligare ryck så att jag kan dra över hela lägenheten. Dags att visa att jag klarar mig själv!

Idag är det 101 dagar till julafton. Det är fullständigt galet hur snabbt tiden går. Efter många tunga dagar börjar nu, äntligen, allting falla på plats igen. Vi är fortfarande vänner som kan umgås och skriver med varandra varje dag. Det känns skönt att kontakten och närheten fortfarande finns kvar, det är den allra bästa utgången när något sånt här händer. Jag vet att det är jobbiga för honom än för mig, men jag hoppas av hela mitt hjärta att han lyckas gå vidare trots vår vänskap. Bara tiden kan utvisa vad som händer nu, men jag är taggad inför framtiden och vad den har att erbjuda. 

Livsglädje, livskvalité och viljan att leva. Tre väldigt lika ordval men som kan ha väldigt olika betydelse från person till person. Personligen vet jag att jag har viljan att leva, men saknar de allra viktigaste momenten, enligt mig själv, inom både livsglädje och livskvalité. När någon frågar mig hur jag mår, är oftast svaret att "det duger" eller att "det rullar på som vanligt". Jag skulle aldrig få för mig, undermedvetet, att svara att jag mår bra, eller något mer extravagant än så. Då hade jag ljugit, mest för mig själv. Jag är en mästare på att filosofera, analysera och totalt förstöra mig själv inifrån. Men, till vilken nytta? Den enda som skadas är jag själv, när jag sedan dessutom håller fast i det trygga alldeles för mycket. När jag dessutom, förutom att förstöra mig själv med mina analyseringar, förstör min samvaro och mitt fysiska välmående på grund av feghet... Jag är inte riktigt på topp nu för tiden. Jag skäms. 

Alina/Elina, Maya, Liam och Arie. Fyra fantastiskt klingande namn som jag hoppas bära med mig tills det är dags, även för mig, att namnge en liten, sprattlande varelse. 

Herregud vad jag saknar mig själv, vem jag nu än är. Att gå och bära på något så tungt med rädslan för det okända är fruktansvärt påfrestande. Jag vill verkligen våga, men tryggheten håller mig tillbaka. Varför satsa och låta allt gå åt helvete istället för att leva medelmåttigt men utan chans att såras? Dilemmat blir större och större för varje dag samtidigt som rädslan och sorgen gnyr inom mig mer desto fler gånger jag går upp ur sängen på morgonen. Det växer, det evolverar, men jag står kvar, i samma sits som förut. För det är här jag är trygg. 

Funderar på att börja spela igen. Förra gången vardagen sög rymde jag in i denna värld, och allting utanför var som bortglömt. Den enda skillnaden nu är att jag inte känner någon att spela med, men det ska väl inte vara något hinder egentligen. Människor ingame finns det ju alltid gott om. Jag vet inte. Jag vet ingenting längre. 

Jag är beredd att börja plugga vad som helst, bara jag kommer härifrån. 

Jag vill flytta. Flytta långt bort och aldrig se tillbaka. Starta ett nytt liv utan en bakgrund, utan skuggan som dagligen sköljer över mig. Allting jag gör påminner om den jag var, den jag är just nu. Den personen jag inte vill vara, personen som bara nöjer sig, istället för att sikta mot stjärnorna. Detta är något jag har brottats med hela livet, viljan att vara någonting annat. Jag är kluven mellan två av mina största drömmar, att vara precis som alla andra och vara så bra som jag någonsin kan bli. Jag vill resa, jag vill bli mamma, jag vill studera, jag vill tjäna massa pengar, jag vill vara chef, jag vill gifta mig, jag vill köpa ett hus, jag vill börja spela igen, jag vill ha massor av vänner, jag vill ut och festa, jag vill dricka mig redlös, jag vill dansa, jag vill ha ett jobb jag älskar, jag vill... Jag vill så mycket. Jag vill göra allting nu, nu direkt. Jag fyller 20 på lördag. Jag trodde aldrig jag skulle ha problem med att bli äldre. Jag är livrädd. Jag är rädd att jag har slösat bort min tonår. Inte slösat bort, snarare hoppat över. Jag har allt jag inte borde ha; ett jobb, en lägenhet, en sambo, en bil, husdjur och ett sexsiffrigt sparkonto. Jag är rädd, att jag växte upp innan jag hann växa upp. 

Nyss hemkommen från en lång och svettig resa. Kan inte förstå att jag för bara tolv timmar sedan låg vid en pool på Kreta i 34 graders värme. Det har varit en underbar vecka och det känns inte helt 100 att vara på svensk mark igen. Ta mig tillbaka! 

Livssituationen, den ständigt evolverande frågan. Dessa dagarna har varit väldigt svåra och intensiva. Det är ett spänt läge, både på hemmaplan och på jobbet. Tack och lov har jag jobbat övertid större delen av veckan vilket har låtit mig rymma från osäkerheten här hemma. En del av mig är fullständigt livrädd, en annan förstående och impulsiv. Jag vet inte var jag står, vad jag vill eller vad min omgivning vill. Jag vet inte längre vart jag är påväg. Jag gillar mitt jobb, men är det av rätt orsaker eller bara på grund av min påhittande affektion? Jag litar inte på att jag kan göra rätt val för mig själv längre. 

Jag har aldrig någonsin haft så intensiva, förbjudna drömmar som jag har just nu. Jag har alltid haft lätt att komma ihåg mina drömmar och de har många gånger varit av den förbjudna sorten men aldrig så pass att jag känt personen de handlade om. Nu för tiden är det klarade än någonsin. Jag vet exakt vem det är jag drömmer om, och det är mer förbjudet än någonsin. Jag har aldrig drömt om min egne pojkvän, alltid om andra. För ett tag sedan drömde jag om människor ifrån mitt förflutna och idag.. Idag drömmer jag om personer jag interagerar med dagligen. Det är spännande och busigt, och känns rätt i drömmen men när jag vaknar är jag fylld med skuldkänslor och en pirrande känsla angående personen den handlar om. Jag vet inte om jag kan se honom i ögonen imorgon...