Tänk vad snabbt en fantastisk dag kan bli den värsta på länge. En enda händelse och hela samvaron raserar. Imorse var jag med om en av de mest osjälviska, omtänksamma handlingarna jag någonsin fått uppleva. Det gjorde hela min dag, jag mådde riktigt bra och flög på moln hela dagen. Det var något jag hade kunnat gotta mig i hur länge som helst, bara tanken på det får mig att le för mig själv. Men, när den långa arbetsdagen äntligen tog slut väntades en efterlängtad middag med en av mina bästa vänner, mitt ex. Det var så skönt att sitta ner och bara kunna prata utan hämningar, så som det ska vara. Vi hade ju båda kommit överens om att vi inte ville förlora varandra och att vi verkligen skulle göra vårt bästa för att vara vänner. Middagen avklarad, och på turen tillbaka till bilarna stötte han kniven i ryggen på mig och vred om, hårt och flera gånger. Han ville inte prata med mig mer, han klarade inte av det. Jag såg min värld fallera, men försökte vara stark och känslokall. "Okej", sa jag, och kämpade mot tårarna. Några ord till växlades innan han försvann in i sin bil och jag i min. Jag rasade, gick sönder. Jag är inte okej. Jag är tom, ensam och arg. Jag trodde inte att jag skulle bry mig, tydligen trodde jag fel. Tack och lov har jag mina vänner denna gången men.. Fan!