Tiden fortsätter gå och man stannar egentligen aldrig upp för att överväga vad man faktiskt har varit med om längs vägen. Jag har nyss spenderat en del av min tid på att läsa igenom vad jag har skrivit i den här bloggen och levt mig tillbaka in i all smärta, kärlek och förvirring som inläggen har inneburit. De beskrivna åren var en kaotisk tid i mitt liv och jag är så fruktansvärt stolt över mig själv och hur väl jag lyckades ta mig igenom dem. Det finns ingenting som beskriver osynlig smärta så väl som ord. Det finns inte heller något bättre sätt att lätta sitt hjärta när tiden inte längre verkar vara på ens sida. Det har gått mer än två år sen jag senast skrev här. Då var jag en psykologstudent, boendes i Göteborg och med en optimistisk syn på framtiden. Vad hände sen?