Herregud vad jag saknar mig själv, vem jag nu än är. Att gå och bära på något så tungt med rädslan för det okända är fruktansvärt påfrestande. Jag vill verkligen våga, men tryggheten håller mig tillbaka. Varför satsa och låta allt gå åt helvete istället för att leva medelmåttigt men utan chans att såras? Dilemmat blir större och större för varje dag samtidigt som rädslan och sorgen gnyr inom mig mer desto fler gånger jag går upp ur sängen på morgonen. Det växer, det evolverar, men jag står kvar, i samma sits som förut. För det är här jag är trygg.