Jag är hopplös, jag har verkligen insett det nu, men ändå så lycklig. Berusningen av en mans kropp intill min och ljudet av andfåddhet, hårt bultande hjärtan som slår ikapp och känslan av friktionen mellan hud och hud.. Jag är fast. Det behöver inte ens gå längre än till första bas eller andra bas, jag är verkligen fast. Jag är beroende av kroppslig närhet, en känsla av att tillfredsställa och att bli tillfredsställd. Jag känner mig skyldig, smutsig, besegrad men ack så lycklig. Linjen mellan fysiska känslor och emotionella känslor än mycket tunn, men balansgången är definitivt värd risken. Det går inte att förklara hur fysiskt kaptiv jag känner mig på grund av dessa begär, men jag skulle inte vilja påstå att jag bestrider dem. Jag vet att framtiden är väldigt oviss och med stor sannolikhet också ganska mörk, men dagen som är nu är ljus. Dagen som vi lever i just nu, det är den som räknas.