Egentligen är det inte så svårt att leva utan dig, det är bara på kvällarna som tankarna sätter igång. Jag råkade se dig när jag gick igenom mina studentbilder och en våg av saknad sköljde över mig. Jag saknar inte vad vi hade men jag saknar dig som person, du var min bästa vän under en så lång tid. Det finns ingen annan som vet så mycket om mig som du gjorde och gör men nu är allt det borta. Vi pratade varje dag i över två år och nu är det som om vi är framlingar. Det är rent åt helvete egentligen, hur så mycket tid bara har kastats bort. Hur vi förgäves försöker glömma vad vi hade och vad vi gick igenom, hur vi tvingar oss själva att inte tänka på varandra. Jag har aldrig behövt gå igenom något liknande förut så jag vet inte hur jag ska agera eller bete mig. Mitt hjärta skriker efter att få veta vad du gör, vad du tänker på och hur du mår men hjärnan tvingar mig att hålla tyst. Jag har varit ute och gått flera gånger, och speciellt de gångerna jag varit påväg till pappa eller varit på Ica stannar jag och kollar mot ert hus. Jag vill gå dit men jag vet att det är fel. Jag vet att det bara är tomheten i hjärtat som talar, det är inte vad jag egentligen vill och om jag verkligen skulle ha gjort det hade jag förmodligen ångrat mig efteråt. Jag hade velat vara din vän, det hade rätat upp hela min verklighet. Jag hade sluppit tvinga mig själv att inte tänka på dig och jag hade inte behövt vara nervös över att kanske träffa dig någonstans, ovetande om vad jag skulle säga till dig eller om jag ens skulle säga något över huvudtaget.