Underbar kväll, underbara människor, underbar öl. Trots några snedsteg hoppas jag att ingen blev sur på mig, för att jag hade en fantastisk kväll. Jag har fått dubbelsidig öroninflammation och har tappat rösten helt men det var det definitivt värt. Däremot måste jag lära mig att hantera uppmärksamheten för så som det blev igår ska inte hända igen. Det lovar jag mig själv, dyrt och heligt. Skor - tack för ikväll, ni underlättade förvisso mitt snedsteg men det var det bästa snedsteg jag någonsin gjort, när jag var mitt uppe i det iallafall. Konsekvenserna är annorlunda men jag hoppas det löser sig för alla inblandade. 

 

Myser på väla med fina människor, trots att jag är så sjuk som jag är. Blir alldeles för rastlös av att bara ligga hemma, det värsta som kan hända att jag dör.. Livet är för kort för att oroa sig. 

 

Idag är den första dagen då jag inte längre tänker på dig som något jag förlorat. Jag tänker på dig som en händelse, något jag tagit lärdom från. En händelse som har fått mig att förstå vad jag egentligen förtjänar och hur jag ska bli behandlad. När jag dessutom träffat nya killar förstärks mina tankar och bevisar att jag har rätt. Du var inte tillräckligt och jag förtjänade bättre. Nu ska jag njuta av att bara vara jag, singellivet som tjej och såklart.. Utelivet. Nu kör vi! 

Jag har feber, ont i halsen, huvudvärk och kroppen säger emot på så många olika sätt. Vad gör jag då? Jo, jag går och jobbar. Jobbar på ett fysiskt jobb dessutom som kräver mycket energi och kroppsstyrka. Vad resulterar detta i? Ännu mer dunkande huvudvärk, yrsel och allmänt kassmående. Dumt, kan man tycka. Det tycker jag själv också och alla jag berättat det för. Totalkorkat. Men bryr jag mig? Nej, och jag tänker ju jobba imorgon också såklart. Korkat? Definitivt. Jag kommer ta sönder mig själv. Sen vill jag dessutom ut i helgen igen men får väl se hur det blir med det, om kroppen inte redan gett upp då eller hur den tänker. Sitter för tillfället och kollar på ett program om bröllop. Jag längtar till mitt eget bröllop, det har jag alltid gjort. Men, det jag oroar mig mest för är att hitta den rätta. Jag har väldigt svårt för att släppa personer så nära mig, och den enda gången jag gjorde det blev jag sårad och allt blev fel, vilket gjorde det hela ännu värre. Jag är rädd för att komma så nära någon igen eftersom jag känner på mig att det inte kommer fungera ändå i slutändan. Jag längtar faktiskt efter samma närhet igen, inte med dig men med någon annan. Jag önskar att den perfekta mannen bara kunde knacka på min dörr precis nu.. Åh. Har satt upp min underbara klocka också förresten, totalkär!

 

Det känna helt fantastisk att vara tillbaka på jobbet, även om värmen är förödande. Man svettas bara man andas men det är skönt att vara bland människor igen. Jag har blivit varmt välkomnad tillbaka av mina arbetskamrater och det känns skönt att de accepterar mig trots att jag inte är den ideala lagerarbetaren. Jag gör mitt allra bästa och trots min storlek lyckas jag hålla mig bland de bästa, vilket cheferna verkar uppskatta. Jag har dessutom märkt att jag verkar dra till mig truckförare, det är alltid dem som är som trevligast mot mig, speciellt en av dom. Det är synd att han är lite för gammal och lite för olik mig för att det skulle fungera. Förutom det är han definivt en man jag skulle kunna trivas och ha många roliga stunder med. Hans leende lyser upp ett helt rum och han kommer ofta och hälsar på min station, vilket höjer min motivation rätt rejält varje gång. Jag hoppas jag inte förlorar honom som vän även om jag inte skulle få vara kvar efter sommaren. Det är snart dags att börja skolan och jag är otroligt nervös men också väldigt förväntansfull. Jag tror att skolan kommer att bli slutet på det kapitel jag för tillfället försöker avsluta, en början på ett nytt liv som kommer att vara helt utan spår från det förflutna. Nu ska jag mysa ner mig framför tvn tillsammans med en vän, förhoppningsvis blir det lite popcorn åt oss också. 

 

But if you close your eyes, does it almost feel like nothing changed at all? And if you close your eyes, does it almost feel like you've been here before? We were cold, lost in all of our voices. The walls kept tumbling down in the city that we loved, darkness raining down the hills from above...

 

Äh vad fan. Jag saknar dig. Kvittar vad alla säger, jag saknar dig ändå. 

Äntligen nersjunken i min älskade soffa igen efter en otroligt intensiv helg. Gårdagen inleddes med att åka till Ullared halv åtta på morgonen och avslutades klockan tre på morgonen med att vi allihopa satt och söp i skogen och inväntade en natts sömn ihopkrupna i ett vindskydd tillsammans. Vi gav oss också på att grilla men på grund av diverse drickande var vi redan hyfsat mätta, dessutom gick grillningen inte riktigt som vi hade tänkt oss. Det hände så mycket igår att jag fortfarande inte har fått huvudet runt vad som faktiskt hände under dagen men som en sammanfattning vet jag att dagen var fullständigt fantastisk. Jag älskar att umgås med människor, speciellt med människor som jag verkligen trivs med och som verkar trivas lika bra i mitt sällskap. Imorgon börjar jobbet igen, semestern har kommit till sitt slut och verkligheten kallar. Det är fullständigt galet hur snabbt tiden har gått och hur mycket mer jag vill göra innan skolan börjar igen. Nu kommer jobbet ta upp största delen av min vakna tid men förhoppningsvis lyckas jag ta vara på alla lediga sekunder jag får. 

 

Jag vill skriva så mycket men kommer inte på hur jag ska formulera mina tankar. Allting flyter omkring i en egen liten soppa och jag vet inte riktigt vad som händer. Jag mådde bra av den manliga närheten men jag är orolig att det är för tidigt att ge sig in på det här. Tar en dag i taget så får vi se hur det blir. Jag har iallafall målat mitt sovrum nu, mitt sommarprojekt är nästan avklarad. Jag känner mig stolt över att jag har klarat av det alldeles själv och trots alldeles för många timmar av slit, svett och ilska är jag glad att jag tog mig an det själv. Det blir en helt annan känsla när man har klarat av någonting helt själv. 

 

Vaknade upp med tårar längs kinderna igen, jag är så trött på det här. Kan människor i nein närhet sluta dö i mina drömmar och förstöra mig mentalt? jag ska alldeles strax ta mig upp ur min provisoriska säng för att måla det sista i sovrummet, ska bli skönt att ha det avklarat. Med nya lakan, nya täcken och den nya madrassen jag får om en månad kommer det bli en helt ny fristad. Jag är så nöjd med mitt val av färg och jag tror det kommer bli riktigt bra. Jag har lite mer jag inte riktigt är nöjd med än men det ska fixas snart. Min lägenhet är den bästa investeringen jag någonsin gjort och jag är så glad att jag har chansen att få bo ensam och ta hand om mig själv innan jag ens fyllt nitton. Efter målningen idag blir det troligtvis ut på äventyr i Helsingborg, om jag förstod pojken rätt. Vi får väl se vad som händer, jag försöker ta dagen som den kommer istället för att planera allt som jag gjorde förr. Eftersom jag blev ledsen då är kanske planeringen anledningen till det. Jag börjar tro på det mer och mer ju mer tid som rullar förbi eftersom jag till största del alltid är nöjd med mitt liv just nu. Jag har träffat och lärt känna fler människor nu än vad jag har gjort på flera år. Jag är otroligt tacksam att jag fått chansen att ändra mitt liv och se allt ur ett annat perspektiv. Det kan bara bli bättre nu. 

Jag hade rutan uppe, jag var på väg att skriva till dig men jag gjorde det aldrig. Jag intalar mig själv så mycket jag kan att det inte skulle göra någon nytta ändå. Jag tror inte du vill prata med mig. Jag tror du mår bättre av att jag inte skriver till dig. Jag börjar nästan tro att du redan har gått vidare och letar efter någon som kan ta platsen i ditt hjärta, platsen som en gång tillhörde mig. Även om jag aldrig kommer glömma dig hoppas jag att jag inte kommer ångra mitt beslut. Jag är ganska säker på att jag inte kommer att göra det, jag vet innerst inne att det är bättre såhär. Att jag sedan vill prata med dig och skriva till dig egentligen tyder bara på hur mycket jag fortfarande bryr mig om dig. Jag vill bara ditt bästa. Jag hoppas att du är lycklig och om du har träffat någon ny hoppas jag att hon förtjänar dig. Ta inte någon bara för att fylla tomrummet. 

Ikväll är absolut ingen bra kväll. Fy helvete vad jag saknar dig även om jag inte vill. Min hjärna vill få mig att tänka som om det vore något att längta tillbaka till även om sanningen inte alls ser ut så egentligen.. Fan fan fan. Jag önskar jag fick prata med dig. 

Jag drömde om dig inatt. Jag drömde att allt var som det var innan, men vi var bara goda vänner, det var ingen kärlek inblandad. Vi pratade som om vi känt varandra hela livet, som om vi var bästa vänner och ingenting skulle få ändra på det. Jag saknar verkligen att få prata med dig ibland, helt utan obligationer och förpliktelser. Helt utan att det ska kännas konstigt på grund av vårt förflutna. Jag är rädd att det aldrig kommer att bli så, jag kommer aldrig att få prata med dig på det sättet igen. Jag kommer aldrig kunna dela mina känslor och tankar med den enda personen som kände mig från insidan och ut, och dessutom accepterade mig precis som jag var. Jag är fortfarande korkad nog att jag kollar vad du skriver, båda till andra och "till dig själv". Jag blir oftast arg och förvirrad över det du skriver men jag kan inte hålla mig, det har blivit som en vana att alltid kolla minst en gång om dagen. Jag vill ju veta vad du sysslar med och när du inte pratar med mig är det det enda sättet även om det gör så otroligt ont ibland. Imorse var en sån tid, när det gjorde riktigt ont. För jag förstod inte vad du skrev om och det förvirrade mig och sårade mig. Du skällde på mig för att jag "hittade nytt" tidigt, även om det då var på skämt, och sen gör du precis likadant fast värre. Jag måste verkligen sluta kolla upp vad du gör, jag kommer gå sönder.. 

 

Jag är varm inombords. Jag ler. Jag blundar och allt jag ser är dina ögon som ser tillbaka på mig, du ler också. Det är allt så väldigt nytt men ack så spännande. Jag längtar efter att få träffa dig igen. Jag trivdes i din närhet och det kändes inte fel på något sätt, även om jag var väldigt nervös innan du kom och hämtade mig. Jag har lärt mig att aldrig förvänta mig något, eftersom man därför aldrig blir besviken men jag får en känsla av att den du är inte är en lögn. Jag hoppas innerligt att jag har rätt den här gången. Allt man kan göra är att hoppas. 

 

 

Jag har varit ute varje helg nu ett tag och jag älskar det. Denna helgen kom jag hem klockan sex på morgonen i fredags (lördags) och inatt var vi hemma vid tre, halv fyra ungefär. Jag har träffat så många nya, härliga människor och druckit mer än jag gjort under hela min livstid. Jag ångrar djupt att jag inte började med det här tidigare, att jag lät honom hålla mig borta. Det är en sån häftig känsla att vara fullständigt anonym och prata med folk som om man känt dem hela livet. Även om jag börjar känna de som är ute samtidigt som jag finns det fortfarande ett visst mysterium i det hela, en busig känsla helt enkelt. Jag förlorar inte så mycket pengar heller eftersom jag oftast blir bjuden, som den tös jag är. Det finns tydligen fördelar med att vara av det kvinnliga könet ändå. Nackdelen med att ligga på topp så här länge är att man blir så otroligt sliten efteråt. Mina matvanor är väldigt dåliga också, min mamma hade skrikit åt mig om hon fick veta att jag bara äter en gång om dagen i princip och någon fyllemat mitt i natten. Det är något jag måste bli bättre på om jag ska leva såhär. Oavsett vad, jag älskar mitt liv! 

Egentligen är det inte så svårt att leva utan dig, det är bara på kvällarna som tankarna sätter igång. Jag råkade se dig när jag gick igenom mina studentbilder och en våg av saknad sköljde över mig. Jag saknar inte vad vi hade men jag saknar dig som person, du var min bästa vän under en så lång tid. Det finns ingen annan som vet så mycket om mig som du gjorde och gör men nu är allt det borta. Vi pratade varje dag i över två år och nu är det som om vi är framlingar. Det är rent åt helvete egentligen, hur så mycket tid bara har kastats bort. Hur vi förgäves försöker glömma vad vi hade och vad vi gick igenom, hur vi tvingar oss själva att inte tänka på varandra. Jag har aldrig behövt gå igenom något liknande förut så jag vet inte hur jag ska agera eller bete mig. Mitt hjärta skriker efter att få veta vad du gör, vad du tänker på och hur du mår men hjärnan tvingar mig att hålla tyst. Jag har varit ute och gått flera gånger, och speciellt de gångerna jag varit påväg till pappa eller varit på Ica stannar jag och kollar mot ert hus. Jag vill gå dit men jag vet att det är fel. Jag vet att det bara är tomheten i hjärtat som talar, det är inte vad jag egentligen vill och om jag verkligen skulle ha gjort det hade jag förmodligen ångrat mig efteråt. Jag hade velat vara din vän, det hade rätat upp hela min verklighet. Jag hade sluppit tvinga mig själv att inte tänka på dig och jag hade inte behövt vara nervös över att kanske träffa dig någonstans, ovetande om vad jag skulle säga till dig eller om jag ens skulle säga något över huvudtaget.

 

 

 

Sitter i skogen i skrivande stund och filosoferar, njuter av livet och tar en möjlighet att koppla av för mig själv. Jag har gått förbi de här bänkarna många gånger förut men aldrig tagit mig tiden att sätta mig ner här och bara låta omgivningen sluka mig. Här är helt tyst förutom porlandet av strömmarna i vattnet och ett och annat fågelkvitter. Jag tror att jag och den här bänken kommer att bli väldigt goda vänner. Min helg bestod av jobb, festade och alldeles för lite sömn. En perfekt helg med andra ord ur mitt perspektiv. Att få chansen att träffa så många nya människor är något jag ångrar att jag uteslutit ur mitt liv i det förflutna. Man känner verkligen av att det är något som fattas i livet när man inte längre har en speciell person som alltid finns där och fyller ut tomrummet. Jag är glad att jag har lyckats ta mig ut ur bubblan iallafall och att jag vågar ta kontakt med andra människor. I början var jag rädd att jag skulle fastna i lägenheten, att jag inte skulle ha en anledning att gå utanför dörren. Jag sätter mig själv i första hand nu, istället för att låta andras behov vara viktigare än mina egna. Många killar har försökt ta din plats men ingen har riktigt lyckats. Jag tror inte mitt hjärta har släppt dig helt och därför låter de ingen annan komma nära inpå riktigt än. Men, jag njuter verkligen av uppmärksamheten. Att så många skulle vara intresserade av mig hade jag aldrig ens kunnat fantisera om. Det fanns inte en chans att jag skulle vara en av de populära tjejerna. Det har visat sig vara tvärtom. 

 

Mitt liv börjar räta upp sig igen. Jag har träffat många nya människor och har fått många att prata med under dagarna. Det hjälper mig att inte tänka på dig, på oss och hur det har varit och hur det skulle kunnat bli. Jag saknar inte dig men jag saknar den närhet jag fick av dig. Jag saknar att kunna lita på en person som jag litade på dig. På grund av hur det blev tror jag att jag kommer att ha svårt att lita på någon på samma sätt igen men jag ska göra mitt allra bästa. Jag är inte riktigt redo än. Jag njuter av att vara för mig själv och träffa och prata med vem jag vill. Jag har till och med varit ute några gånger. Jag älskar mitt liv igen, mitt jobb, människorna som finns där vid min sida. Allt kommer att bli bra igen.