-

Livet leker. Framtidsplanerna blomstrar och jag börjar se ljuset i tunneln. Det kanske finns ett gott slut på allt ändå. Snart har jag allt jag önskar mig, allt jag drömmer om. Dags för de sista små stegen innan allt är färdigt. Vi börjar med att måla om i lägenheten, som en start för våra liv tillsammans <3

Lycklig!

Nöjd tös med nyinköpta tunnlar! 

 

Jag har länge funderat på varför jag blev som jag blev. Jag är rätt svår att handskas med, blir lätt missförstådd och har väldigt svårt för sociala situationer som involverar mer än en person förutom mig själv. Har jag utvecklat någon slags social störning? Social fobi? Jag är livrädd för att säga fel saker när jag pratar med nya människor eller med någon som jag respekterar väldigt högt. Orden snurrar runt och mina meningar blir oftast ovettiga. Under hela min uppväxt har jag tyckt synd om min bror för att han inte klarade av att vistas bland folk, kan det vara så att jag är precis likadan om inte värre? Att umgås med människor är bland det bästa jag vet men första intryck är jag urusel på. När det intrycket är över har personen redan fått fel uppfattning om mig och då är det svårt att laga. Jag önskar att jag kunde spola tillbaka tiden och låtit det bli mer naturligt för mig att träffa nya människor. Jag har växt upp bakom en skärm vilket har varit min lilla mur, detta har nog skadat mig mer än jag vetat om. 

 

Rebellism. Finns det ens ett sådant ord? Om inte, så borde det finnas ett. Jag behöver det. Båda öronen färdigtöjda till 8mm nu - rebellism.

 

 

 

Jag vill skrika, jag vill gorma. Jag vill skryta, jag vill berätta, berätta för hela världen att du är min. Oh boy, you rock my world. Jg lskr dg.

 

Det måste vara något fel på mig. Oavsett var jag är i livet, vad jag gör eller hur mina förutsättningar ser ut just då har jag alltid en tendens att längta eftersom framtiden. Man hör tjatet om att man ska leva i nuet, att man ska ta tillvara på dagen och så vidare - jag klarar inte av det. Jag är alltid mycket längre fram än någon annan, även om jag är lycklig. Även om mitt liv är perfekt och allt går åt exakt det hållet jag vill att det ska gå åt kan jag verkligen inte sluta längta framåt. Hur ser mina tankar ut nu? Barn. Hus. Giftemål. Hur mina tankar såg ut för ett år sedan? Lägenhet. Samboskap. Min längtan för tre år sedan - pojkvän. Oavsett vad det är verkar jag sakta men säkert uppnå mina mål. Detta gör mig rädd. Rädd för framtiden och hur mitt liv kommer se ut om ett år - kommer jag att ha uppnått min dröm jag brottas med just nu? Kommer allt vändas upp och ner och inte alls följa mina drömmar? Endast framtiden kan besvara detta, jag kan bara fortsätta drömma. 

 

Min lilla stjärna. Jag kommer ihåg dagen då jag hämtade dig, du var vettskrämd och uppfödaren varnade mig för att du aldrig skulle bli kelen, att du skulle vara tillbakadragen och allmänt jobbig. Men här är vi nu, några månader senare. Du ligger på rygg i min famn, du spinner och utan någon som helst tanke på att vakna virar du in din svans runt min hand, som om jag inte får flytta mig. 19 veckor gammal, måtte du för alltid vara min lilla bebis! <3

 

Jag hatar att jag alltid kommer ihåg mina drömmar och jag hatar vad de försöker påminna mig om. Folk från långt bak i mitt förflutna dyker upp. De beter sig på ett sätt som ger mig skuldkänslor när jag vaknar, trots att jag inte skänker en sekund av min vakna tid åt dessa tankar. Jag förstår inte hur dessa drömmar uppenbarar sig, utan min tillåtelse och tankeverksamhet. Hur som helst rullar vardagaren på i jämn takt. Jag har börjat kolla på hus, hör och häpna. Jag har blivit kär i ett och hör och häpna en gång till, detta ligger i Klippan - byhålan jag länge svor att jag skulle lämna för evigt. På tisdag ska jag ringa mäklaren och be om en visning. Även om det egentligen inte är aktuellt i dagens läge kan det vara spännande att kittla och reta tankarna lite. Ett eget hus hade varit rätt speciellt, speciellt för en nittonåring som mig själv. Livet är bra galet ibland. 

 

Alldeles för mycket har hänt under 2013, alldeles för mycket som har förändrat mitt liv både mot det bra och mot det dåliga. Året inleddes utan några större kravaller och jag var ganska nedstämd. Inte förrän i februari minskade nedstämdheten då jag började fundera på att flytta hemifrån. Sagt och gjort, jag hittade en fin tvåa i Klippan och skrev på mitt kontrakt. Allt gick väldigt fort men det var inget oroväckande, jag anser mig själv vara en väldigt spontan person som vill att saker ska hända direkt när de infaller i mina tankar. Jag trodde aldrig jag skulle bo i Klippan, då var det mest på grund av mitt ex aldrig skulle klara av att flytta längre men nu ångrar jag inte det en sekund. Jag har hela mitt liv här. Mars fortsatte med en misslyckad resa till Kanarieöarna tillsammans med en tjurig "vän", där det enda intressanta var när jag dansade med främmande män på en skandinavisk nattklubb. 

 

Tiden rullade vidare och förberedelser inför studenten började uppenbara sig. Mitt i allt ståhej dog min älskade hund Scooby som satte hela min familj i obalans. Min mamma var förstörd och började röka igen, hon grät ändlöst i flera veckor och sov knappt. Jag såg henne tyna bort framför mina ögon och det fanns inget jag kunde göra. Det var en dyster tid. Livet förändrades när jag bestämde mig för att kasta ut min dåvarande pojkvän. Jag gick under. Om inte min hunds död förstörde mig gjorde detta verkligen det. Jag grät och jag kunde inte sluta. Allt var en enda röra och jag var helt ensam. Min mamma var deprimerad och kunde inte hjälpa mig, några vänner fanns inte att räkna med eftersom de var försvunna för länge sen. Min värld rasade. I ren desperation tog jag honom tillbaka, övertygade mig själv att känslorna fanns kvar och klistrade på ett leende. Jag tog studenten, den lyckligaste dagen i mitt liv. Jag blev fri från idioterna i skolan som länge hade nekat min existens och som inte var värda en krona i mina ögon. Jag var lycklig igen. Inget kunde förstöra min glädje. Jag fick inte gå ut på studentfesten för mitt ex men jag klarade mig ändå.

 

Efter studenten gick allting utför. Allting kändes hopplöst till den 24 juni, dagen då jag började jobba på Frode Laursen I Åstorp. Jag träffade nya människor, människor som gjorde mig säkrare i mig själv och som lät mig vara mig själv. Jag blev accepterad och väl omtyckt. Jag fann styrkan att lämna mitt ex för gott. Jag började festa och stack ut varje helg, gärna två dagar i rad. Jag gjorde mycket dumma saker, sårade människor, blev intim på sätt jag aldrig trodde att jag skulle få uppleva och blev en extra glimt i vissas liv. Jag älskade att leva igen. Jag träffade en man på Frode som senare skulle bli mitt allt här i livet. Jag började högskolan men hoppade av efter två veckor eftersom det inte var något för mig. Jag fortsatte jobba på Frode och byggde upp en närma relation med den här mannen jag träffat. En man som jag nu har äran att kalla min pojkvän, min livskamrat och i princip min sambo. Vi skaffade två katter tillsammans, Freja och Sture. Våra ögonstenar som bildar vår lilla familj. Vi har nu träffats i snart fem månader och varit officiellt tillsammans i tre. Jag älskar mitt liv. Nyår ska firas med vänner och god mat, min käraste och mycket skratt och alkohol. Gott nytt år, jag hoppas 2014 blir mindre intensivt och mer njutbart för oss alla!

 

Allting jag någonsin drömt om börjar sakta men säkert att infinna sig i mitt liv. Allt jag längtat efter, allt jag någonsin hoppats på att få uppleva händer här och nu, rakt framför ögonen på mig. Det finns inget jag hellre velat än att ha en egen familj, en man som bryr sig om mig och ett jobb jag trivs med. Detta, enligt vissa, är inget speciellt men det betyder allt för mig. Det är många som kollar snett åt mig när jag berättar om mina drömmar. Enligt världen ska man längta efter ett välbetalt jobb, rikedom och berömmelse. Man ska vilja festa, dricka sig redlös varje helg, man ska vilja resa jorden runt och uppleva det omöjliga. Man ska ha haft sex med så många som möjligt och ha krossat så många hjärtan att de inte går att räkna. Man ska vilja plugga, bli någonting. Få fina betyg och gå in i väggen för man begravs i ändlöst skolarbete. Om jag hade velat hade jag kunnat få allt det där, egentligen utan någon större ansträngning över huvudtaget. Jag vet att jag hade kommit in på vilket universitet som helst, hade kunnat bli vad som helst. Jag har alltid haft toppbetyg och jag har varit på toppen. Jag vet att jag hade kunnat gå ut och fått vem jag ville och jag vet att jag hade kunnat resa jorden runt, för det har jag råd med. Problemet är, att inget av det ovannämnda är utav värde för mig. Jag anser inte att det är något att sträva efter. Min dröm är att ha ett så kallat "vanligt liv". Jag har alltid varit osäker på vad jag vill på grund av min omgivning som hela tiden pushat mig åt ett visst håll. Hela mitt liv har jag blivit tillsagd att man måste studera för att överleva, att om man inte har ett studielån är man oviktig. Men nu, när jag skapat mig ett eget liv, vet jag äntligen vad jag vill. Jag vill ha ett hederligt knegar-jobb, en familj och ett hem att vara stolt över. Det är min dröm. Och nu, 19 år gammal, har jag äntligen uppnått min ultimata dröm. 

 

Mitt hjärta, som du betyder för mig. Hela sommaren har jag fått äran att befinna mig i din närhet, fullständigt ovetande om vad som senare skulle inträffa. Varje dag har vi pratat, varje dag gjorde du det lättare att ta mig upp ur sängen genom att önska mig en god morgon och vara den första i mina tankar, varje dag förgyllde du min närvaro. Jag är så glad att jag träffade dig. Det finns inga ord som kan beskriva hur tacksam jag är för att jag hittade dig. Utan dig, ingen mig. 191013.