Jag hatar att jag alltid kommer ihåg mina drömmar och jag hatar vad de försöker påminna mig om. Folk från långt bak i mitt förflutna dyker upp. De beter sig på ett sätt som ger mig skuldkänslor när jag vaknar, trots att jag inte skänker en sekund av min vakna tid åt dessa tankar. Jag förstår inte hur dessa drömmar uppenbarar sig, utan min tillåtelse och tankeverksamhet. Hur som helst rullar vardagaren på i jämn takt. Jag har börjat kolla på hus, hör och häpna. Jag har blivit kär i ett och hör och häpna en gång till, detta ligger i Klippan - byhålan jag länge svor att jag skulle lämna för evigt. På tisdag ska jag ringa mäklaren och be om en visning. Även om det egentligen inte är aktuellt i dagens läge kan det vara spännande att kittla och reta tankarna lite. Ett eget hus hade varit rätt speciellt, speciellt för en nittonåring som mig själv. Livet är bra galet ibland.