Allting jag någonsin drömt om börjar sakta men säkert att infinna sig i mitt liv. Allt jag längtat efter, allt jag någonsin hoppats på att få uppleva händer här och nu, rakt framför ögonen på mig. Det finns inget jag hellre velat än att ha en egen familj, en man som bryr sig om mig och ett jobb jag trivs med. Detta, enligt vissa, är inget speciellt men det betyder allt för mig. Det är många som kollar snett åt mig när jag berättar om mina drömmar. Enligt världen ska man längta efter ett välbetalt jobb, rikedom och berömmelse. Man ska vilja festa, dricka sig redlös varje helg, man ska vilja resa jorden runt och uppleva det omöjliga. Man ska ha haft sex med så många som möjligt och ha krossat så många hjärtan att de inte går att räkna. Man ska vilja plugga, bli någonting. Få fina betyg och gå in i väggen för man begravs i ändlöst skolarbete. Om jag hade velat hade jag kunnat få allt det där, egentligen utan någon större ansträngning över huvudtaget. Jag vet att jag hade kommit in på vilket universitet som helst, hade kunnat bli vad som helst. Jag har alltid haft toppbetyg och jag har varit på toppen. Jag vet att jag hade kunnat gå ut och fått vem jag ville och jag vet att jag hade kunnat resa jorden runt, för det har jag råd med. Problemet är, att inget av det ovannämnda är utav värde för mig. Jag anser inte att det är något att sträva efter. Min dröm är att ha ett så kallat "vanligt liv". Jag har alltid varit osäker på vad jag vill på grund av min omgivning som hela tiden pushat mig åt ett visst håll. Hela mitt liv har jag blivit tillsagd att man måste studera för att överleva, att om man inte har ett studielån är man oviktig. Men nu, när jag skapat mig ett eget liv, vet jag äntligen vad jag vill. Jag vill ha ett hederligt knegar-jobb, en familj och ett hem att vara stolt över. Det är min dröm. Och nu, 19 år gammal, har jag äntligen uppnått min ultimata dröm.