jag har så mycket att ge, så mycket kärlek att dela med mig av men ingen värdig att ge den till. Jag tror jag är redo att öppna upp mitt hjärta igen, iallafall lite grann. Nu ska jag bara hitta någon som lever upp till mina standards, jag har väldigt höga krav.. Därför är det lättare sagt än gjort. Måtte Malmö rädda mig. 

 

Jag skulle vilja träffa någon som ingen jag umgås med känner, någon som inte ingår i min umgängeskrets. Allt verkar bli inte komplicerat så fort man intresserar sig för någon vars kompisar är de samma som man själv har. "Åh han pratar om dig hela tiden, han sa det här och det här. Hur går det? Åh berätta, jag vill veta!" Nej. Mitt privatliv, även om det är din bästa vän eller någon du också känner, är mitt och ingen annans. Allt jag gör delas med så många andra, saker som jag själv tycker är privata. Nej, kommer nog sluta träffa pojkar inom samma umgängeskrets, oavsett hur mysiga de verkar, detta håller bara på att bli en intrasslad soppa. Nu myser jag ner mig med min håriga man istället, han vet alltid hur det ska vara och snackar inte skit om mig med någon annan. 

 

Jag hatar att vara "ledig" från jobbet, äckliga jävlar som inte låter mig jobba. Jag sjukanmälde mig i måndags eftersom jag hade tappat rösten, hade dubbelsidig öroninflammation och var allmänt jätteförkyld. Helt rimligt, tycker jag, dessutom skulle jag till doktorn. Vad gör cheferna på mitt jobb då? Jo, de avskriver mig från jobb under hela veckan, för att hämnas min sjukskrivning. Verkligen? Är vi 10 år gamla eller? Hade jag inte behövt pengarna hade jag bett er dra åt helvete, personligen, och med många fula ord och gester. Jävla idioter. Jag är så otroligt ensam under dagarna eftersom alla jobbar. Vad gör jag när jag är ensam? Jo, tänker. Jag tänker på när du var här, vad jag hjälpte till att nästan förstöra i helgen, han som desperat försöker ragga på mig, han från Malmö.. Jag tänker på min pappa, hur hemsk jag känner mig för att jag inte träffar honom så ofta som jag borde, men det är så svårt att prata med honom.. Han avbryter mig, lyssnar inte riktigt på vad jag säger ändå och vill bara tro att det han själv intalar sig är rätt. Känns ganska bekant, eller hur? Det gör mig omotiverad att ens försöka även om jag älskar min pappa. Får väl höra av mig snart. I helgen vill jag festa, totalfesta och bli helt dum i huvudet. Jag vill inte tänka längre, jag tänker följa begäret istället. Jag har tänkt och tänkt och tänkt hela veckan och jag är så jävla trött på det. Det finns ingen anledning till att göra det för det är ingen av dom jag tänker på som tänker likadant om mig. Nej, nu kastar jag in handduken och ger upp. Jag vet inte vad jag ska göra, har hela denna helvetiska dagen kvar och sen imorgon också. Ensam. Ah. Dö dö dö. 

 

Vaknar alldeles för tidigt och känner mig allmänt sentimental. Jag har drömt om människor inatt, människor långt bak i mitt förflutna. Människor jag en gång brytt mig väldigt mycket om men som nu inte längre existerar i mitt liv. Jag vill återuppväcka relationerna, jag vill veta hur livet leker för er idag, om något har ändrats sen sist eller om det ser precis likadant ut. Mitt liv har ändrats drastiskt de senaste fem åren, har era liv också gjort det? Är ni lika lyckliga som jag är eller har livet svikit er? Om det har gjort det vill jag stå vid er sida och hjälpa er klättra upp igen. Jag behöver någon att ta hand om, någon att bry mig lite extra om. I lördags köpte jag mig nästan ett husdjur. Hade det inte varit så att den lilla krabaten såg så ledsen ut i djuraffären hade han varit hemma hos mig just nu. Jag är lite nervös inför dagen. Jag trodde jag skulle få jobba idag och slippa tänka på vad som ska hända sen men nu blev det ju inte så. Vad fan ska jag göra nu då? 

 

Lägenheten var kaos. Tänkte jag var tvungen att göra någonting åt det även om jag bara ligger hemma med öroninflammation, ingen röst och sådär..

 

Underbar kväll, underbara människor, underbar öl. Trots några snedsteg hoppas jag att ingen blev sur på mig, för att jag hade en fantastisk kväll. Jag har fått dubbelsidig öroninflammation och har tappat rösten helt men det var det definitivt värt. Däremot måste jag lära mig att hantera uppmärksamheten för så som det blev igår ska inte hända igen. Det lovar jag mig själv, dyrt och heligt. Skor - tack för ikväll, ni underlättade förvisso mitt snedsteg men det var det bästa snedsteg jag någonsin gjort, när jag var mitt uppe i det iallafall. Konsekvenserna är annorlunda men jag hoppas det löser sig för alla inblandade. 

 

Myser på väla med fina människor, trots att jag är så sjuk som jag är. Blir alldeles för rastlös av att bara ligga hemma, det värsta som kan hända att jag dör.. Livet är för kort för att oroa sig. 

 

Idag är den första dagen då jag inte längre tänker på dig som något jag förlorat. Jag tänker på dig som en händelse, något jag tagit lärdom från. En händelse som har fått mig att förstå vad jag egentligen förtjänar och hur jag ska bli behandlad. När jag dessutom träffat nya killar förstärks mina tankar och bevisar att jag har rätt. Du var inte tillräckligt och jag förtjänade bättre. Nu ska jag njuta av att bara vara jag, singellivet som tjej och såklart.. Utelivet. Nu kör vi! 

Jag har feber, ont i halsen, huvudvärk och kroppen säger emot på så många olika sätt. Vad gör jag då? Jo, jag går och jobbar. Jobbar på ett fysiskt jobb dessutom som kräver mycket energi och kroppsstyrka. Vad resulterar detta i? Ännu mer dunkande huvudvärk, yrsel och allmänt kassmående. Dumt, kan man tycka. Det tycker jag själv också och alla jag berättat det för. Totalkorkat. Men bryr jag mig? Nej, och jag tänker ju jobba imorgon också såklart. Korkat? Definitivt. Jag kommer ta sönder mig själv. Sen vill jag dessutom ut i helgen igen men får väl se hur det blir med det, om kroppen inte redan gett upp då eller hur den tänker. Sitter för tillfället och kollar på ett program om bröllop. Jag längtar till mitt eget bröllop, det har jag alltid gjort. Men, det jag oroar mig mest för är att hitta den rätta. Jag har väldigt svårt för att släppa personer så nära mig, och den enda gången jag gjorde det blev jag sårad och allt blev fel, vilket gjorde det hela ännu värre. Jag är rädd för att komma så nära någon igen eftersom jag känner på mig att det inte kommer fungera ändå i slutändan. Jag längtar faktiskt efter samma närhet igen, inte med dig men med någon annan. Jag önskar att den perfekta mannen bara kunde knacka på min dörr precis nu.. Åh. Har satt upp min underbara klocka också förresten, totalkär!

 

Det känna helt fantastisk att vara tillbaka på jobbet, även om värmen är förödande. Man svettas bara man andas men det är skönt att vara bland människor igen. Jag har blivit varmt välkomnad tillbaka av mina arbetskamrater och det känns skönt att de accepterar mig trots att jag inte är den ideala lagerarbetaren. Jag gör mitt allra bästa och trots min storlek lyckas jag hålla mig bland de bästa, vilket cheferna verkar uppskatta. Jag har dessutom märkt att jag verkar dra till mig truckförare, det är alltid dem som är som trevligast mot mig, speciellt en av dom. Det är synd att han är lite för gammal och lite för olik mig för att det skulle fungera. Förutom det är han definivt en man jag skulle kunna trivas och ha många roliga stunder med. Hans leende lyser upp ett helt rum och han kommer ofta och hälsar på min station, vilket höjer min motivation rätt rejält varje gång. Jag hoppas jag inte förlorar honom som vän även om jag inte skulle få vara kvar efter sommaren. Det är snart dags att börja skolan och jag är otroligt nervös men också väldigt förväntansfull. Jag tror att skolan kommer att bli slutet på det kapitel jag för tillfället försöker avsluta, en början på ett nytt liv som kommer att vara helt utan spår från det förflutna. Nu ska jag mysa ner mig framför tvn tillsammans med en vän, förhoppningsvis blir det lite popcorn åt oss också. 

 

But if you close your eyes, does it almost feel like nothing changed at all? And if you close your eyes, does it almost feel like you've been here before? We were cold, lost in all of our voices. The walls kept tumbling down in the city that we loved, darkness raining down the hills from above...

 

Äh vad fan. Jag saknar dig. Kvittar vad alla säger, jag saknar dig ändå. 

Äntligen nersjunken i min älskade soffa igen efter en otroligt intensiv helg. Gårdagen inleddes med att åka till Ullared halv åtta på morgonen och avslutades klockan tre på morgonen med att vi allihopa satt och söp i skogen och inväntade en natts sömn ihopkrupna i ett vindskydd tillsammans. Vi gav oss också på att grilla men på grund av diverse drickande var vi redan hyfsat mätta, dessutom gick grillningen inte riktigt som vi hade tänkt oss. Det hände så mycket igår att jag fortfarande inte har fått huvudet runt vad som faktiskt hände under dagen men som en sammanfattning vet jag att dagen var fullständigt fantastisk. Jag älskar att umgås med människor, speciellt med människor som jag verkligen trivs med och som verkar trivas lika bra i mitt sällskap. Imorgon börjar jobbet igen, semestern har kommit till sitt slut och verkligheten kallar. Det är fullständigt galet hur snabbt tiden har gått och hur mycket mer jag vill göra innan skolan börjar igen. Nu kommer jobbet ta upp största delen av min vakna tid men förhoppningsvis lyckas jag ta vara på alla lediga sekunder jag får. 

 

Jag vill skriva så mycket men kommer inte på hur jag ska formulera mina tankar. Allting flyter omkring i en egen liten soppa och jag vet inte riktigt vad som händer. Jag mådde bra av den manliga närheten men jag är orolig att det är för tidigt att ge sig in på det här. Tar en dag i taget så får vi se hur det blir. Jag har iallafall målat mitt sovrum nu, mitt sommarprojekt är nästan avklarad. Jag känner mig stolt över att jag har klarat av det alldeles själv och trots alldeles för många timmar av slit, svett och ilska är jag glad att jag tog mig an det själv. Det blir en helt annan känsla när man har klarat av någonting helt själv. 

 

Vaknade upp med tårar längs kinderna igen, jag är så trött på det här. Kan människor i nein närhet sluta dö i mina drömmar och förstöra mig mentalt? jag ska alldeles strax ta mig upp ur min provisoriska säng för att måla det sista i sovrummet, ska bli skönt att ha det avklarat. Med nya lakan, nya täcken och den nya madrassen jag får om en månad kommer det bli en helt ny fristad. Jag är så nöjd med mitt val av färg och jag tror det kommer bli riktigt bra. Jag har lite mer jag inte riktigt är nöjd med än men det ska fixas snart. Min lägenhet är den bästa investeringen jag någonsin gjort och jag är så glad att jag har chansen att få bo ensam och ta hand om mig själv innan jag ens fyllt nitton. Efter målningen idag blir det troligtvis ut på äventyr i Helsingborg, om jag förstod pojken rätt. Vi får väl se vad som händer, jag försöker ta dagen som den kommer istället för att planera allt som jag gjorde förr. Eftersom jag blev ledsen då är kanske planeringen anledningen till det. Jag börjar tro på det mer och mer ju mer tid som rullar förbi eftersom jag till största del alltid är nöjd med mitt liv just nu. Jag har träffat och lärt känna fler människor nu än vad jag har gjort på flera år. Jag är otroligt tacksam att jag fått chansen att ändra mitt liv och se allt ur ett annat perspektiv. Det kan bara bli bättre nu.