Jag vill bara skrika, skrika ut alla mina tankar och känslor. Jag är så trött på att bära allting inom mig, att alltid höra samma tjat surra i huvudet. Jag vet inte hur det skulle formuleras i ord, eller sammansättas i en vanlig mening. Det är bara en enda röra av ord, ord som både håller mig vaken om nätterna och som förstör min sinnesro på dagarna. Jag stirrar på skärmen i skrivande stund och bara önskar att jag kunde skriva ut allt, allt som tynger och förvirrar mig, men det händer ingenting. Istället skriver jag om den ständiga frustrationen, den hopplösa känslan jag har inom mig. Jag känner mig mer vilse nu än jag har gjort på väldigt, väldigt länge. För första gången i mitt liv har jag ingen plan längre. Jag vet inte vad som kommer hända sen. 

Min lilla hjälte. Vad vore jag utan dig?

Jag har inte riktigt fått grepp om mitt liv just nu. Allt är ganska upp och ner samtidigt som dagarna bara flyger förbi, alldeles för händelserika och tankegivande. Jag har nystat in mig ganska rejält denna gången, med inte en utan två olika.. Komponenter. Jag har visat det som jag lovade gömma undan ett tag, mina känslor. Jag vet varken ut eller in. Den ena komponenten är helt med på noterna, jag har berättat exakt hur jag vill ha det och att jag inte vill ha något seriöst, jag vill vara ensam. Komponent nummer två klarar jag inte av att säga nej till, på grund av vårt förflutna och min långvariga affektion för denna. Jag längtar, trånar och fantiserar om honom, alldeles för ofta. Jag är helt säker på att jag prioriterar min ensamhet men.. Det är något magiskt med denna man. Jag kan inte slita mig. Hopplös. Fullständigt hopplös. Jag kommer falla så hårt...