Fick precis reda på att en nära arbetskamrat ska ha barn i juli. De har försökt länge och längtat efter att få bli gravida och nu äntligen är det deras tur. Jag är så oroligt glad för deras skull även om en liten avundsjuka samtidigt växte i mig. Jag vill också ha barn. Jag har fantiserat om att få vara en ung mamma sen jag var fjorton, hur galet det än låter. Det finns ingen som vet om detta, ingen jag vågar berätta för. Sambon vet att jag vill ha barn, det vill han också. Mer än ett. För tillfället känner jag att det är bättre att vänta, med tanke på mina dåliga erfarenheter om längre förhållanden. Jag väntar hellre och känner av än att rusa in i något så stort och underbart. Det sista jag vill är att mitt barn växer upp med skilda föräldrar. Det gjorde jag, det är ingen ideal uppväxt. Men Gus vad jag längtar efter en gravidmage. En bebis. Någon att uppfostra och älska. Jag längtar, längtar, längtar.