Åh vad härligt det var att gå ut i lördags!! Längesen jag kände mig så fri och lycklig, så omhändertagen. Drack med måtta och kvällen blev fantastisk. Lyckades träffa några gamla vänner också vilket gjorde den ännu bättre, gammal vänskap ska man inte underskatta. Att blåsa liv i något gammalt kan vara så mycket värt det, så om man får chansen.. Ta den! Bara skriv! "Hej, jag vet att vi inte pratat på mer än ett år men har du lust att ses någon gång?" Ingen stor procenthalt av normalt funtade människor hade sagt nej på den frågan, så det är bara att testa. För mig funkar det och jag mår toppen! 

Jag älskar ensamma morgnar. Jag sov på soffan inatt, vaknade i gårdagens kläder och det första jag gör är att städa igenom -hela- köket. Det är en av de positiva sakerna med mig och att vara ensam, jag brukar få sånna oerhört tacksamma ryck på helgerna om jag inte gör något speciellt. Slagit mig ner på soffan nu en stund, mest för att jag förtjänar det efter en timmes intensiv städning, men snart hoppas jag på ett ytterligare ryck så att jag kan dra över hela lägenheten. Dags att visa att jag klarar mig själv!

Idag är det 101 dagar till julafton. Det är fullständigt galet hur snabbt tiden går. Efter många tunga dagar börjar nu, äntligen, allting falla på plats igen. Vi är fortfarande vänner som kan umgås och skriver med varandra varje dag. Det känns skönt att kontakten och närheten fortfarande finns kvar, det är den allra bästa utgången när något sånt här händer. Jag vet att det är jobbiga för honom än för mig, men jag hoppas av hela mitt hjärta att han lyckas gå vidare trots vår vänskap. Bara tiden kan utvisa vad som händer nu, men jag är taggad inför framtiden och vad den har att erbjuda. 

Livsglädje, livskvalité och viljan att leva. Tre väldigt lika ordval men som kan ha väldigt olika betydelse från person till person. Personligen vet jag att jag har viljan att leva, men saknar de allra viktigaste momenten, enligt mig själv, inom både livsglädje och livskvalité. När någon frågar mig hur jag mår, är oftast svaret att "det duger" eller att "det rullar på som vanligt". Jag skulle aldrig få för mig, undermedvetet, att svara att jag mår bra, eller något mer extravagant än så. Då hade jag ljugit, mest för mig själv. Jag är en mästare på att filosofera, analysera och totalt förstöra mig själv inifrån. Men, till vilken nytta? Den enda som skadas är jag själv, när jag sedan dessutom håller fast i det trygga alldeles för mycket. När jag dessutom, förutom att förstöra mig själv med mina analyseringar, förstör min samvaro och mitt fysiska välmående på grund av feghet... Jag är inte riktigt på topp nu för tiden. Jag skäms.