Alina/Elina, Maya, Liam och Arie. Fyra fantastiskt klingande namn som jag hoppas bära med mig tills det är dags, även för mig, att namnge en liten, sprattlande varelse. 

Herregud vad jag saknar mig själv, vem jag nu än är. Att gå och bära på något så tungt med rädslan för det okända är fruktansvärt påfrestande. Jag vill verkligen våga, men tryggheten håller mig tillbaka. Varför satsa och låta allt gå åt helvete istället för att leva medelmåttigt men utan chans att såras? Dilemmat blir större och större för varje dag samtidigt som rädslan och sorgen gnyr inom mig mer desto fler gånger jag går upp ur sängen på morgonen. Det växer, det evolverar, men jag står kvar, i samma sits som förut. För det är här jag är trygg. 

Funderar på att börja spela igen. Förra gången vardagen sög rymde jag in i denna värld, och allting utanför var som bortglömt. Den enda skillnaden nu är att jag inte känner någon att spela med, men det ska väl inte vara något hinder egentligen. Människor ingame finns det ju alltid gott om. Jag vet inte. Jag vet ingenting längre. 

Jag är beredd att börja plugga vad som helst, bara jag kommer härifrån. 

Jag vill flytta. Flytta långt bort och aldrig se tillbaka. Starta ett nytt liv utan en bakgrund, utan skuggan som dagligen sköljer över mig. Allting jag gör påminner om den jag var, den jag är just nu. Den personen jag inte vill vara, personen som bara nöjer sig, istället för att sikta mot stjärnorna. Detta är något jag har brottats med hela livet, viljan att vara någonting annat. Jag är kluven mellan två av mina största drömmar, att vara precis som alla andra och vara så bra som jag någonsin kan bli. Jag vill resa, jag vill bli mamma, jag vill studera, jag vill tjäna massa pengar, jag vill vara chef, jag vill gifta mig, jag vill köpa ett hus, jag vill börja spela igen, jag vill ha massor av vänner, jag vill ut och festa, jag vill dricka mig redlös, jag vill dansa, jag vill ha ett jobb jag älskar, jag vill... Jag vill så mycket. Jag vill göra allting nu, nu direkt. Jag fyller 20 på lördag. Jag trodde aldrig jag skulle ha problem med att bli äldre. Jag är livrädd. Jag är rädd att jag har slösat bort min tonår. Inte slösat bort, snarare hoppat över. Jag har allt jag inte borde ha; ett jobb, en lägenhet, en sambo, en bil, husdjur och ett sexsiffrigt sparkonto. Jag är rädd, att jag växte upp innan jag hann växa upp. 

Nyss hemkommen från en lång och svettig resa. Kan inte förstå att jag för bara tolv timmar sedan låg vid en pool på Kreta i 34 graders värme. Det har varit en underbar vecka och det känns inte helt 100 att vara på svensk mark igen. Ta mig tillbaka! 

Livssituationen, den ständigt evolverande frågan. Dessa dagarna har varit väldigt svåra och intensiva. Det är ett spänt läge, både på hemmaplan och på jobbet. Tack och lov har jag jobbat övertid större delen av veckan vilket har låtit mig rymma från osäkerheten här hemma. En del av mig är fullständigt livrädd, en annan förstående och impulsiv. Jag vet inte var jag står, vad jag vill eller vad min omgivning vill. Jag vet inte längre vart jag är påväg. Jag gillar mitt jobb, men är det av rätt orsaker eller bara på grund av min påhittande affektion? Jag litar inte på att jag kan göra rätt val för mig själv längre.