Alldeles för mycket har hänt under 2013, alldeles för mycket som har förändrat mitt liv både mot det bra och mot det dåliga. Året inleddes utan några större kravaller och jag var ganska nedstämd. Inte förrän i februari minskade nedstämdheten då jag började fundera på att flytta hemifrån. Sagt och gjort, jag hittade en fin tvåa i Klippan och skrev på mitt kontrakt. Allt gick väldigt fort men det var inget oroväckande, jag anser mig själv vara en väldigt spontan person som vill att saker ska hända direkt när de infaller i mina tankar. Jag trodde aldrig jag skulle bo i Klippan, då var det mest på grund av mitt ex aldrig skulle klara av att flytta längre men nu ångrar jag inte det en sekund. Jag har hela mitt liv här. Mars fortsatte med en misslyckad resa till Kanarieöarna tillsammans med en tjurig "vän", där det enda intressanta var när jag dansade med främmande män på en skandinavisk nattklubb. 

 

Tiden rullade vidare och förberedelser inför studenten började uppenbara sig. Mitt i allt ståhej dog min älskade hund Scooby som satte hela min familj i obalans. Min mamma var förstörd och började röka igen, hon grät ändlöst i flera veckor och sov knappt. Jag såg henne tyna bort framför mina ögon och det fanns inget jag kunde göra. Det var en dyster tid. Livet förändrades när jag bestämde mig för att kasta ut min dåvarande pojkvän. Jag gick under. Om inte min hunds död förstörde mig gjorde detta verkligen det. Jag grät och jag kunde inte sluta. Allt var en enda röra och jag var helt ensam. Min mamma var deprimerad och kunde inte hjälpa mig, några vänner fanns inte att räkna med eftersom de var försvunna för länge sen. Min värld rasade. I ren desperation tog jag honom tillbaka, övertygade mig själv att känslorna fanns kvar och klistrade på ett leende. Jag tog studenten, den lyckligaste dagen i mitt liv. Jag blev fri från idioterna i skolan som länge hade nekat min existens och som inte var värda en krona i mina ögon. Jag var lycklig igen. Inget kunde förstöra min glädje. Jag fick inte gå ut på studentfesten för mitt ex men jag klarade mig ändå.

 

Efter studenten gick allting utför. Allting kändes hopplöst till den 24 juni, dagen då jag började jobba på Frode Laursen I Åstorp. Jag träffade nya människor, människor som gjorde mig säkrare i mig själv och som lät mig vara mig själv. Jag blev accepterad och väl omtyckt. Jag fann styrkan att lämna mitt ex för gott. Jag började festa och stack ut varje helg, gärna två dagar i rad. Jag gjorde mycket dumma saker, sårade människor, blev intim på sätt jag aldrig trodde att jag skulle få uppleva och blev en extra glimt i vissas liv. Jag älskade att leva igen. Jag träffade en man på Frode som senare skulle bli mitt allt här i livet. Jag började högskolan men hoppade av efter två veckor eftersom det inte var något för mig. Jag fortsatte jobba på Frode och byggde upp en närma relation med den här mannen jag träffat. En man som jag nu har äran att kalla min pojkvän, min livskamrat och i princip min sambo. Vi skaffade två katter tillsammans, Freja och Sture. Våra ögonstenar som bildar vår lilla familj. Vi har nu träffats i snart fem månader och varit officiellt tillsammans i tre. Jag älskar mitt liv. Nyår ska firas med vänner och god mat, min käraste och mycket skratt och alkohol. Gott nytt år, jag hoppas 2014 blir mindre intensivt och mer njutbart för oss alla!

 

Allting jag någonsin drömt om börjar sakta men säkert att infinna sig i mitt liv. Allt jag längtat efter, allt jag någonsin hoppats på att få uppleva händer här och nu, rakt framför ögonen på mig. Det finns inget jag hellre velat än att ha en egen familj, en man som bryr sig om mig och ett jobb jag trivs med. Detta, enligt vissa, är inget speciellt men det betyder allt för mig. Det är många som kollar snett åt mig när jag berättar om mina drömmar. Enligt världen ska man längta efter ett välbetalt jobb, rikedom och berömmelse. Man ska vilja festa, dricka sig redlös varje helg, man ska vilja resa jorden runt och uppleva det omöjliga. Man ska ha haft sex med så många som möjligt och ha krossat så många hjärtan att de inte går att räkna. Man ska vilja plugga, bli någonting. Få fina betyg och gå in i väggen för man begravs i ändlöst skolarbete. Om jag hade velat hade jag kunnat få allt det där, egentligen utan någon större ansträngning över huvudtaget. Jag vet att jag hade kommit in på vilket universitet som helst, hade kunnat bli vad som helst. Jag har alltid haft toppbetyg och jag har varit på toppen. Jag vet att jag hade kunnat gå ut och fått vem jag ville och jag vet att jag hade kunnat resa jorden runt, för det har jag råd med. Problemet är, att inget av det ovannämnda är utav värde för mig. Jag anser inte att det är något att sträva efter. Min dröm är att ha ett så kallat "vanligt liv". Jag har alltid varit osäker på vad jag vill på grund av min omgivning som hela tiden pushat mig åt ett visst håll. Hela mitt liv har jag blivit tillsagd att man måste studera för att överleva, att om man inte har ett studielån är man oviktig. Men nu, när jag skapat mig ett eget liv, vet jag äntligen vad jag vill. Jag vill ha ett hederligt knegar-jobb, en familj och ett hem att vara stolt över. Det är min dröm. Och nu, 19 år gammal, har jag äntligen uppnått min ultimata dröm.