Jag älskar att sakna även om det bryter sönder mig.

Nu har jag kommit mer än halvvägs. Snart har jag gått en hel termin på Göteborgs Universitet. Det känns fortfarande overkligt att jag ens har tagit det här steget från början - jag skulle ju bli något helt annat! En Svensson, en hederlig Svensson. Med ett mediokert liv, ett mediokert jobb. Barn. Kombi. Hus. Vovve. Det är bara lite mer än ett år sedan jag vandrade i dessa tankar. Det känns fullständigt overkligt idag att jag ens kunde tänka mig att redan slå mig till ro då, utan någonting att vara stolt över. Utan att ha upplevt livets utmaningar. Utan att hitta mig själv. Jag är glad att jag fick chansen att ändra mig innan det var för sent. Jag är glad att jag inte blev godkänd på testet jag gjorde för ett år sedan. Jag är tacksam.