Jag har aldrig någonsin haft så intensiva, förbjudna drömmar som jag har just nu. Jag har alltid haft lätt att komma ihåg mina drömmar och de har många gånger varit av den förbjudna sorten men aldrig så pass att jag känt personen de handlade om. Nu för tiden är det klarade än någonsin. Jag vet exakt vem det är jag drömmer om, och det är mer förbjudet än någonsin. Jag har aldrig drömt om min egne pojkvän, alltid om andra. För ett tag sedan drömde jag om människor ifrån mitt förflutna och idag.. Idag drömmer jag om personer jag interagerar med dagligen. Det är spännande och busigt, och känns rätt i drömmen men när jag vaknar är jag fylld med skuldkänslor och en pirrande känsla angående personen den handlar om. Jag vet inte om jag kan se honom i ögonen imorgon... 

En riktig, sprillans ny pärla är införskaffad! Nöjd!

Jag står framför ett beslut som kommer påverka en stor del av mitt liv. Det låter inte så spektakulärt när man nämner "bilköp" men för mig, en vanlig gnetare, är det en väldigt stor summa pengar som investeras. Jag vill ju, såklart, ha en helt ny bil. Gärna en som ingen ens lagt en hand på, där skyddsplasten sitter kvar. Detta kanske är ett alldeles för högt krav men ny ska den vara iallafall. Det lutar åt en Renault för tillfället, och efter provkörning av sex olika bilmärken är detta nog en värdig vinnare. Det klickade direkt. Imorgon blir det att fara in och kolla på den en gång till, för att slutligen (förhoppningsvis) bestämma mig. Usch, måtte denna intensiva vecka vara över snart, jag orkar inte mer. 

20 dagar sen jag skrev sist, hur gick det till? Tiden bara flyger iväg. Nu är det bara 10 arbetsdagar kvar tills jag sitter på ett plan påväg mot Kreta. Det ska bli riktigt skönt att få komma ifrån verkligheten ett tag. 

Tillbaka på jobbet efter min första "mini-semester", nästa väntas i augusti och den innebär en vecka på Kreta med mitt hjärta. Längtar! Känns skönt att vara tillbaka, egentligen. Mycket svågerpolitik och fult spel i ledningen men jag gör mitt bästa för att ignorera det. Det är ju trots allt mindre än sex veckor kvar till mini-semester #2 och lite klirr i kassan har jag aldrig dött av. Får försöka hålla ut ett år till, tjäna så mycket som möjligt och sen.. Sen kanske drömmar kan börja förverkligas.