Jag älskar att sakna även om det bryter sönder mig.

Nu har jag kommit mer än halvvägs. Snart har jag gått en hel termin på Göteborgs Universitet. Det känns fortfarande overkligt att jag ens har tagit det här steget från början - jag skulle ju bli något helt annat! En Svensson, en hederlig Svensson. Med ett mediokert liv, ett mediokert jobb. Barn. Kombi. Hus. Vovve. Det är bara lite mer än ett år sedan jag vandrade i dessa tankar. Det känns fullständigt overkligt idag att jag ens kunde tänka mig att redan slå mig till ro då, utan någonting att vara stolt över. Utan att ha upplevt livets utmaningar. Utan att hitta mig själv. Jag är glad att jag fick chansen att ändra mig innan det var för sent. Jag är glad att jag inte blev godkänd på testet jag gjorde för ett år sedan. Jag är tacksam.

Nu har jag snart avverkat min tredje vecka som universitetsstudent. Egentligen har jag inte lyckats leva det välrosade livet som student eftersom de har överöst oss med uppgifter och böcker som ska läsas under alldeles för kort tid. Första kursen är väldigt kort, och väldigt intensiv. Dessutom hjälper inte min mosiga lagerhjärna mig speciellt mycket eftersom allting plötsligt tar betydligt längre tid än jag förväntat mig. Samtidigt, ovanpå allt annat kaos, måste jag hitta en ny bostad innan den första mars - som om jag inte redan hade tillräckligt att tänka på...

Hejsan, jag pluggar på universitetet i Göteborg. Universitetsstudent, göteborgsbo. Oavsett hur många gånger jag repeterar dessa ord för mig själv går de fortfarande inte riktigt att greppa tag om och förstå. Första veckan på universitetet är snart avverkad, och jag har nog aldrig känt mig så mentalt utmattad som jag gör just nu. Så mycket information, så många intryck.. Och så mycket litteratur. Trivs som fisken i vattnet är och så glad att jag slipper mitt kära Klippan ett tag, med allt och alla det innebär. Full fart framåt!

Igår skrev jag på ett kontrakt och är från och med lördag Göteborgsbo. Detta är fullständigt galet, jag hänger verkligen inte med i svängarna. Detta är det mest spontana jag har gjort, och dessutom är jag helt ensam. Rädslan grämer sig i magen men inatt var första natten på ett tag som jag faktiskt fick sova. Bostadsfrågan var det som oroade mig allra mest men med det ur vägen har jag ett problem mindre att oroa mig för. Det finns fortfarande en hel del att grubbla på men jag försöker verkligen ta en dag i taget. To infinity and beyond!

Imorgon ska jag åka upp på ett heldagsäventyr i min, förhoppningsvis, framtida bostadsort. Dagen präglas av lägenhetsvisningar men hoppas även få tid med lite hederlig sightseeing och några fikapauser i stadens djungel. Känslorna och tankarna snurrar vilt genom hela kroppen, dygnet runt. Jag sover knappt på nätterna och när jag väl gör det är det oroligt och inte vidare tungt. Jag är ängslig, nervös och fullständigt livrädd. Trots allt detta, trots all press och alla åtaganden som jag nu går med på, mår jag helt fantastiskt. Detta kommer att bli min livs resa. 

Herregud nu händer det grejer. Nu. Händer. Det. Grejer. Inom två veckor bor jag i Göteborg. Göteborg, damer och herrar. Jag har äntligen hittat min biljett härifrån! Även om jag inte är helt säker på mitt val än tänker jag ta den här chansen med storm, det kan gå åt helvete men.. Det kan också bli det bästa jag någonsin gjort! På lördag ska jag åka upp och kolla på bostäder, snabba ryck kräver snabba åtgärder. Till en början får det bli ett inneboende, men det är okej. Det överlever jag. Exalterad enda ut i tårna, det här är så läskigt och så spännande! 

Kvällen i lördags blev inte alls som förväntat, däremot väldigt bra ändå! Helgen blev överlag den bästa på länge, och jag är väldigt glad att jag gjorde de beslut jag gjorde, de flesta iallafall. Jag träffade en man som väckte fjärilarna i mitt hjärta till liv igen, ofrivilligt och fullständigt oplanerat. Spontant och väldigt spännande. Vi sågs igen dagen efter och herregud vad denna man ser fantastisk ut, kan fortfarande inte släppa det. Trevlig också. Kanske ses vi igen, kanske inte. För första gången känns det okej att inte veta, för jag vet att jag hade två bra kvällar ändå. Livet leker, vad som helst kan hända! 

Livet är bra märkligt ibland. Varför vill människan ha det hon aldrig kan få? Varför är det alltid det som inte går att uppnå, som lockar allra mest? Jag har pratat med ett gäng fantastiska människor på sistone, men det är ändå någon helt annan som uppenbarade sig i mina drömmar igår natt. Någon som jag egentligen inte ser någonting hos, någon som jag aldrig skulle kunna vara med. Men, bara för att en kväll tog en vändning som mitt huvud inte var förberedd på, är det precis det jag trånar efter. Det som jag inte vill ha, men eftersom jag inte kan få det vill jag ha det ändå. What the fuck. 

Jag har aldrig någonsin riktigt tänkt på bara mig själv eller gjort saker bara för att jag vill och känner för det. Mina tankar har val har alltid varit för någon annans skull, för att de är de smartaste eller mest ekonomiska. Just nu känner jag att allt jag gör borde vara för min egen skull, och ingen annans. Jag vill bli ett "jag" innan jag är redo för ett nytt "vi". Jag ska må bra, det är mitt nya mål.

Jag vill bara skrika, skrika ut alla mina tankar och känslor. Jag är så trött på att bära allting inom mig, att alltid höra samma tjat surra i huvudet. Jag vet inte hur det skulle formuleras i ord, eller sammansättas i en vanlig mening. Det är bara en enda röra av ord, ord som både håller mig vaken om nätterna och som förstör min sinnesro på dagarna. Jag stirrar på skärmen i skrivande stund och bara önskar att jag kunde skriva ut allt, allt som tynger och förvirrar mig, men det händer ingenting. Istället skriver jag om den ständiga frustrationen, den hopplösa känslan jag har inom mig. Jag känner mig mer vilse nu än jag har gjort på väldigt, väldigt länge. För första gången i mitt liv har jag ingen plan längre. Jag vet inte vad som kommer hända sen. 

Min lilla hjälte. Vad vore jag utan dig?

Jag har inte riktigt fått grepp om mitt liv just nu. Allt är ganska upp och ner samtidigt som dagarna bara flyger förbi, alldeles för händelserika och tankegivande. Jag har nystat in mig ganska rejält denna gången, med inte en utan två olika.. Komponenter. Jag har visat det som jag lovade gömma undan ett tag, mina känslor. Jag vet varken ut eller in. Den ena komponenten är helt med på noterna, jag har berättat exakt hur jag vill ha det och att jag inte vill ha något seriöst, jag vill vara ensam. Komponent nummer två klarar jag inte av att säga nej till, på grund av vårt förflutna och min långvariga affektion för denna. Jag längtar, trånar och fantiserar om honom, alldeles för ofta. Jag är helt säker på att jag prioriterar min ensamhet men.. Det är något magiskt med denna man. Jag kan inte slita mig. Hopplös. Fullständigt hopplös. Jag kommer falla så hårt... 

Tänk vad snabbt en fantastisk dag kan bli den värsta på länge. En enda händelse och hela samvaron raserar. Imorse var jag med om en av de mest osjälviska, omtänksamma handlingarna jag någonsin fått uppleva. Det gjorde hela min dag, jag mådde riktigt bra och flög på moln hela dagen. Det var något jag hade kunnat gotta mig i hur länge som helst, bara tanken på det får mig att le för mig själv. Men, när den långa arbetsdagen äntligen tog slut väntades en efterlängtad middag med en av mina bästa vänner, mitt ex. Det var så skönt att sitta ner och bara kunna prata utan hämningar, så som det ska vara. Vi hade ju båda kommit överens om att vi inte ville förlora varandra och att vi verkligen skulle göra vårt bästa för att vara vänner. Middagen avklarad, och på turen tillbaka till bilarna stötte han kniven i ryggen på mig och vred om, hårt och flera gånger. Han ville inte prata med mig mer, han klarade inte av det. Jag såg min värld fallera, men försökte vara stark och känslokall. "Okej", sa jag, och kämpade mot tårarna. Några ord till växlades innan han försvann in i sin bil och jag i min. Jag rasade, gick sönder. Jag är inte okej. Jag är tom, ensam och arg. Jag trodde inte att jag skulle bry mig, tydligen trodde jag fel. Tack och lov har jag mina vänner denna gången men.. Fan!

Jag är hopplös, jag har verkligen insett det nu, men ändå så lycklig. Berusningen av en mans kropp intill min och ljudet av andfåddhet, hårt bultande hjärtan som slår ikapp och känslan av friktionen mellan hud och hud.. Jag är fast. Det behöver inte ens gå längre än till första bas eller andra bas, jag är verkligen fast. Jag är beroende av kroppslig närhet, en känsla av att tillfredsställa och att bli tillfredsställd. Jag känner mig skyldig, smutsig, besegrad men ack så lycklig. Linjen mellan fysiska känslor och emotionella känslor än mycket tunn, men balansgången är definitivt värd risken. Det går inte att förklara hur fysiskt kaptiv jag känner mig på grund av dessa begär, men jag skulle inte vilja påstå att jag bestrider dem. Jag vet att framtiden är väldigt oviss och med stor sannolikhet också ganska mörk, men dagen som är nu är ljus. Dagen som vi lever i just nu, det är den som räknas.